A Swede in South Korea

Ja vad säger man?

2008-02-27T17:22:00.003+09:00

En korean kan inte åka ut i rymden utan sin kära kimchi som äts vid varje måltid, inklusive frukost. Och till det bör tilläggas att vitlök är en av ingredienserna.

Läste en artikel i Bon

2007-11-30T03:32:00.000+09:00

"MORGONDAGENS IDÈER
2009 sätter Sydkorea spadarna i jorden för Robot land. En hel stad bara för robotar där industrier, laboratorier, utställningshallar och ett stadium där robotar kommer att uppträda uppförs. Skrattar du? Då bör du kanske ha i åtanke att sydkoreaner har världens högsta utbildningsnivå. Och att de tjänar i snitt dubbelt så mycket som du – loser."

Träffande.

2007-07-30T17:47:00.000+09:00

Du vet att du varit i Korea för länge när du...

Karaoke – no more.

2007-07-22T18:34:00.001+09:00

Kim Jong Il, nordkoreas ledare, förbjuder sina landsmän att använda mobiltelefoner, internet och innehav av tv-apparater som kan ta emot andra kanaler än de statliga som sänder några timmar om dagen. Nordkoreaner har ingen aning om vad som händer i världen runt dem och pumpas varje dag, varje minut med lögner om en ond omvärld och det fantastiska hemland de haft "turen" att födas i. Satellitbilder som tagits över nordkorea visar ett mörkt täcke i motsatt till länderna runt omkring som lyser i strålande vitt.

I grannlandet Sydkorea är karaoke i princip lika viktigt som luften de andas, maten de entusiastiskt äter med en sällan skådad aptit. De sjunger högt till Abba och alla de inhemska artister som jag aldrig kunde lära mig namnen på. Jag var med, jag älskade det och jag skrålade högt och skallrade med den obligatoriska tamburinen som aldrig passade in i låtarna.

Nu ska de förbjuda fristående karaokebarer i Nordkorea, de stackars satarna. Det officiella skälet är att de "hotar det socialistiska systemet". Jag lider med dem.

23 sydkoreaner kidnappade i afghanistan.

2007-07-22T18:26:00.000+09:00

23 sydkoreaner har blivit kidnappade av talibaner i afghanistan. De hotar med att döda koreanerna 16.30 svensk tid om inte lika många fängslade talibaner släpps fria innan dess. Enligt Sydkorea rör det sig om 23 personer som kidnappats, medan talibanerna hävdar att de håller 18 personer, som alla är unga kristna missionärer.

Sydkorea har inga stridande förband i Afghanistan, däremot 200 ingenjörer, läkare och medicinsk personal. Det hade kunnat vara jag och Carl, som kidnappats fast vi inte befann oss på afghanistansk mark. Men ändå, Calle är ju ingenjör!! Huh, tänk att behöva vara ledare och spela med människors liv som insats. Tänk att vara familj till en av de kidnappade. Eller tänk att sitta i en jordkällare och be för sitt liv, för människors godhet och en vackrare värld.

Amazing Coordinated Samsung Dance.

2007-07-18T18:42:00.000+09:00

Det här är splendid, magnifico, bravo... Fantastisk koreografi och ett sällan skådat engagemang för den inhemska telefonjätten Samsung! Honom ska vi ha!

www.chocolatestones.blogspot.com

2007-06-28T17:55:00.000+09:00

Jag är i Sverige nu, Korea är blott en dröm och det är dags att starta något nytt. Det är dags att infria drömmar som legat dammiga på hatthyllan. Det är dags att starta en blogg om mina förhoppningar och drömmar. Välkomna till Chocolate stones istället! Sidan som just nu innehåller endast ett inlägg men förhoppningsvis om ett halvår både vinster och nederlag i en härlig blåbärssoppa.

Hemma fast borta, men hemma ändå.

2007-06-27T02:45:00.001+09:00

Det känns inte konstigt att vara hemma i Sverige igen. Det är Korea som känns som en enda lång och händelsefylld dröm. Jag vaknade upp i mitt gamla flickrum med huvudet ingosat i en fluffig kudde med hjärtan på och drömmen färsk i minnet. Allt var precis som det brukar, eller som det var för tio år sedan när jag fortfarande bodde hemma. Undrar hur det känns när jag är hemma-hemma i Stockholm, mitt hjärtas stad. Jag hoppas att det uppfyller alla sprakande fantasier och utläggningar jag haft inför mina skåne-vänner varför hufvudstaden är så magisk. Och varför jag absolut inte kan tänka mig att flytta därifrån.

När jag varit i Korea några månader och folk frågade om jag ville ha något skickat till mig, kunde jag inte komma på en enda sak. Jo, grovt bröd men det var mer för att jag uttalat det som ett mantra när saknade ting kom på tal. Jag hade till och med vant mig vid att inte ha mina närmste omkring mig, och istället ringa dem på söndags kvällarna när det fortfarande var förmiddag i Sverige. Det är konstigt hur snabbt jag vänjer mig vid nya saker.

Däremot nu när jag är hemma saknar jag sättet att förtära en middag i Korea, hur man sitter på det uppvärmda plastgolvet med benen i kors och njuter av alla smårätter och den bubblande grytan i mitten på bordet. Hur alla koreaner låter och smaskar och kastar sig över maten med frisk aptit. Det är långt ifrån de vita tallrikarna och krispiga salladerna man hittar runt stureplan. Jag trycker med foten på en pedal i golvet som inte finns när jag ska sätta på vattnet i vasken. Jag pratar om personliga saker högt och tydligt och tror fortfarande att jag är den enda som besitter det hemliga språket också kallat "svenska." Och nu är jag inte speciell längre. Det är ingen som tittar mer på mig än någon annan. Ingen som säger "you are beautiful" eller "I love you" eller "you and your boyfriend should do movies, you look like moviestars." Inga klungor av uniformklädda skolflickor som fnittrar och ropar "hello" efter mig. Eller kvinnor som säger till Carl "your girlfriend is so cutie."

Nä, nu är jag en halvsöt medelmåttig svensson, and it sucks!

I Sverige händer det grejer när man är borta.

2007-06-27T02:20:00.000+09:00

Loka har gjort en alldeles förträfflig 33cl flaska istället för 50cl, för den som är sparsmakad med vattnet.

Och konsum (enligt mig världens sämsta arbetsplats) har möblerat om och införskaffat kundkorgar man kan rulla efter sig. Mycket smart och praktiskt.

Puh, vilken tur att jag är hemma och inte missar fler världsomtumlande händelser!!

Jag hatar farväl.

2007-06-25T03:19:00.000+09:00

Och att ta farväl av min blogg är svårt. Det är bara något litet jag vill säga, lägga till och utveckla vidare. Egentligen skulle jag slutat i Korea, men jag ville bara säga att jag klarade flygresan. Och det finns en del viktig information som jag ännu inte hunnit delge er.

Jag skulle kunna skriva om min vardag här hemma men tycker inte att det är tillräckligt intressant. Jag hade kunnat skriva om Stockholm men det är inte tillräckligt exotiskt. Jag har inga roliga intressen om ingen är extremt intresserad av mina squash-resultat. Kanske min vikt och kost? Amelie sa "bara du inte skriver en blogg om mode!" Och eftersom jag inte kan något om mode och har väldigt svårt att klä mig själv så "nej, det är nog ingen risk!"

Det enda jag kan komma på är att skriva om är drömmar. Nu när jag kommit halvvägs att uppfylla min dröm att publicera en bok och sitta i svt-soffan och säga "jag har då skrivit den här boken alldeles själv" och samtidigt hålla upp den framför kameran så den kan zooma in ordentligt på "Mirabelle Looft." Men å andra sidan, hur kul är det att bara matas med rapporter om bokförlag och idéer om undergroundkampanjer? Hmmm... Det är kanske lika bra att sluta när man ligger på topp? När man är en cool tjej som hängt i Sydkorea i ett halvår och lyckats underhålla ett gäng svenskar några minuter om dagen. Men ändå... så tråkigt!

What ya all think? Maybe you can find a topic for me? I dare you! I will write about anything you say, and if you say nothing...

Hemma.

2007-06-21T17:43:00.000+09:00

Jag kan inte sluta tänka på Young-Does ord sista kvällen i Korea. Jag berättade om hur jobbigt jag tyckte det var när jag först kom dit och inte förstod vad folk sa eller hur jag förväntades uppföra mig. Jag minns hur det kändes när alla glodde på mig i affären och när jag köpte soppåsar istället för bärkassar att forsla hem maten i.
"I thought that everyone would hate me because I did everything wrong" sa jag.
"But everybody loves you, Mirabelle" sa Young-Doe utan den minsta tvekan i rösten.
Mitt hjärta smälte och rann ner som en varm mysig gegga i magen. Och morgondagens flygresa kändes så avlägsen. Jag var hemma.

Senare när jag skulle ta farväl av Natasha rann tårarna nerför hennes kinder och jag gjorde det bästa för att torka bort dem. Det kändes fortfarande som om min resa låg långt bort i en annan tid. På morgonen dagen efter satt jag och Calle tysta i soffan och fingrade lite på varandras armar. Det blänkte i hans ögon och jag såg att han grät. Men jag var fullt upptagen med att ordna mina saker för hemresan i listor i mitt sprängande huvud.

Det var inte förrän jag sovit bakfyllan av mig på bussen en halvtimme och jag tittade ut över det förbisusande landskapet som det gick upp för mig. Antagligen kommer jag aldrig att komma hit igen! Och jag grät. Mitt ansikte var vått och min mun fult utdragen till sidorna. Det smärtade i bröstet.

Vad för hemska saker jag än må ha skrivit om Korea, så älskar jag landet. Jag älskar naturen och människorna och framförallt maten. Gästvänligheten och det tungvrickande språket som jag förgäves försökte knapra lite på i kanterna.

Hiss.

2007-06-21T16:27:00.000+09:00

Min kära pojkvän kom hem från Tokyo och Hiroshima utan en enda bild i kameran. Men däremot tre små filmer med utsikten från hissen när han åkte upp och ner lite packad ena kvällen och filmade kristallkronorna till mig på Century Hyatt Tokyo Hotel. Kristallkronor, suck, så romantiskt!

Hejdå.

2007-06-20T11:01:00.001+09:00

Detta är mitt allra sista inlägg från Korea, snart sitter jag i Aeroflots trygga flygplansstolar och ber en stilla bön till guden som inte existerar att mina fötter återigen ska stå på fast mark. Håll tummarna!

Jag vill passa på att tacka alla som gjort min vistelse här i Korea till ett sagolikt äventyr och för den fina tonfisken och ölen och sojun vi sörplade i oss igår. För att inte tala om den sköna lovsången på Norebang. Jag kommer att sakna er så mycket!!

Puss puss

Singing in the shower.

2007-06-20T10:27:00.000+09:00

Flaggor á la IKEA

2007-06-20T10:08:00.000+09:00

Lost in translation – Arirang TV.

2007-06-19T17:06:00.000+09:00

Jaha, nu är jag hemma igen. Det har varit en lång helg med Arirang-tv och jag kom hem med både myggbett och bränd näsa.

Jag gick upp halv sex i lördags bara för att få ett sms som sa att de skulle bli försenade för att min ryska programledarpartner hade varit ute kvällen innan och var nu bakfull. Det började ju bra!

Min ryska partner Evgeny på Gyeryoung Mountain. Trots bakfylla var han mycket trevlig.

Vi åkte i två timmar och bilen ljöd av koreanska, typ hela vägen. Gongju öppnade sina dörrar för oss, huvudstaden för forna Beakje kingdom. Där filmade de oss när vi gick mot en mur med instruktionerna "walking and talking." Dialogen lät väl ungefär såhär.
"So we have arrived at Gongju."
"Yeah. How do you feel?"
"I feel great. I am so excited!"
"Wow. It is very big!"

Och så fortsatte dialogen när vi tittade på vaktbytet på muren vid huvudingången. När vi satte på oss krigsmunderingen och deltog i proceduren. När de satte en kamera två decimeter från mitt svettiga ansikte och luggen låg som klistrad i pannan. När vi senare sköt armborst.

Det var på den här muren jag stod med hjälm och rustning. Med ett spjut i min hand som jag skulle föra från ena sidan till den andra. Sträcka upp i luften och låtsas att jag spetsade någon under kommandon från en ledare som skrek med basstämma ut över våra huvuden. Ibland skrek alla något samtidigt och jag skrek ensam efteråt.

Och samma dialog när vi åkte vidare till ett tempel och plockade frukt som vi i programmet jämförde med aprikoser men efter fick reda på att det var plommon. När vi entusiastiskt drack det söta plommonteet som vi dagen efter skulle hjälpa till att tillverka.

Hon var söt men fullständigt obegriplig.

Jag förstod inte vad tjejen som hjälpte oss att göra teet sa, jag förstod inte vad munken som gick med oss runt templet och pratade tyst men engagerat med snälla ögon sa. Jag vet inte vad producenten pratade om i en kvart med min ryska medspelare, jag fick bara tre ord som förklaring efteråt. "Walking and talking."

Vi käkade förvånansvärt god vegetarisk mat på templet och jag gick och borstade tänderna men glömde släcka ljuset i mitt lilla rum med en madrass på golvet och fyra gula väggar. Det var härligt att höra alla hundratals surrande myggor när jag skulle sova.

Vår frukost på Temple stay. Jag tror att jag kan vänja mig vid att äta varm mat på morgonen. Det var inte helt fel faktiskt.

Dagen efter blev vi väckta klockan fyra på natten av den stora klockan som slog 33 gånger. Det var dags att be, tyvärr gick jag och min ryss på toaletten och missade det mesta av morgonbönen. Samma mat som till middag och vi var på vår väg mot Gyeryoungsan mountain. Och kommentarerna fortsatte hålla samma höga nivå.
”So now we are at Gyeryoungsan. It is 775 meters high."
"So how do you feel?"
"I feel great!"
"Wow. Look at the view. It's so beautiful."
"Yeah!"
"It's so big."

Med lite hjälp av vatten med "Zero calorie. Dynamic fresh" så kom vi äntligen upp på toppen.

När vi besökte keramikbyn och en keramiker löd dialogen.
"It's a beautiful day."
"Yes the sun is shining and you can smell the flowers."
Och här flippade ryssen ut. Han gjorde stora rörelser med armarna och kramade om de höga blommorna vid sidan om grusvägen. Jag sa.
"Okej."
Och producenten sa.
"Walking and talking."
Och jag frågade.
"What should we say?"
"Just walking and talking. Blablabla."

Kakor som keramikern bjöd oss på, gjorda på pressat ris med rödabönröra inuti. Jag har vant mig vid smaken och tog både, en och två och tre och fyra stycken.

Det här är muggen som jag gjorde. Jag är mäkta stolt fast den inte blev färdig. Det skulle ta en månad genom en ugn i jorden med olika rum och temperaturer, och tider för keramiken att stelna. Så jag antar att jag aldrig kommer att få se den igen. Natten efter drömde jag att keramikern tyckte att jag var så duktig att han ville att jag skulle stanna, så att han kunde konkurrera med grannkeramikern som var mer modern.

Så trots alla språkbarriärer och utlämnande så var det en spännande resa. Och jag får ju trots allt vara korkad på TV! Och de tyckte att jag var så bra att de ville ha med mig igen! Tihi...

Ehh... Good luck!

2007-06-16T05:55:00.000+09:00

God morgon. Klockan är tio i sex på morgonen och det enda min kropp är intresserad av att göra är sova. Jag ska träffa de andra från tv-stationen Arirang om en halvtimme. Igår var jag där på ett möte innan själva "utflykten." De pratade som vanligt med mig på koreanska fast det är en engelsktalande kanal i Korea. Och sen kastade de fram ett manus på koreanska. När de såg frågorna hopa sig i min blick, frågade de (fast de frågat så många gånger tidigare och jag fått fylla i en lapp om vilka språk jag behärskar) om jag inte kunde koreanska?
– No, I've told you. I just know english. Am I going to say this in korean?
– No, no. In english! Don't you have a korean friend?
– Yes, but the recording is tomorrow!
– Yes, you have to study!

Så jag är fast med ett manus jag inte förstår och har ingen aning om vad jag ska säga eller vad programmet ska handla om. Där rök mina hollywoodplaner. Det här kommer att bli världens sottigaste program! Jag försökte få Young-Do att översätta mina repliker men eftersom det var en fest för Johan som fyllt 30 år igår så gick det inte så bra. Han sa att han skulle göra det när han blev full, jag antar att han aldrig blev det.

Detta är två av de sidorna med repliker som jag ska säga. Det finns åtta till!

Konstiga svenskar.

2007-06-15T09:23:00.000+09:00

Nu är det min tur att vara konstig, konstig, konstig. Jag frågade en korean på Calles jobb om han visste var jag kunde köpa färg någonstans här i Korea?
– What do you want Mirabelle? frågade han
– I want to paint a wall blue.
– So I say to the painters to come to your home?
– No, I was thinking of doing it myself.
– Okej, I am very busy today. Maybe I can help you tomorrow?
Jag fick ett tips av Swea istället att köpa färg på B&Q Home. Ett helt okej ställe som inte är i närheten av utbudet och den familjära stämning IKEA hyser.

Jag och Carl började måla och samma korean frågade Carl förvånat.
– Have you done this before?
– Yes, in my apartment in Sweden, sa Carl.
– Oh!

I Korea gör man inget själv. Det finns det hantverkare till. Så koreanerna på TAT tyckte att vi var väldigt märkliga och stod och studerade oss när vi rollade färg på väggen.

Puh...

2007-06-14T23:45:00.000+09:00

Klockan är halv tolv och jag har precis kommit hem från TAT-kontoret. Jag har målat en vägg blå och på den massa cherry blossoms, eller blommor i alla fall ;). Jag målade på fri hand och Calle gick hem, tror att han blev nervös :).

Och i lördags så hade jag och Morgan syjunta och hon lärde mig sy i dragkedjor i kuddar. Såhär blev resultatet.

Och för att ni ska ha något att jämföra med, såhär såg det ut förut.

Delivery food.

2007-06-13T22:18:00.000+09:00

Jag tycker att de har ett gulligt sätt att få maten hemlevererad här. Det är nästan som i Sverige men med en liten tvist, såklart, vi pratar faktiskt om Korea. Man ringer till restaurangen och säger ungefär såhär.
"Hej. Jag skulle vilja beställa en dokboki och en bibimbap. Och jag skulle vilja ha det levererat till Palladiumhuset 1 nära Pactoly Wöldo."
Dom svarar något på koreanska som du inte kommer att ha en aning om och sen säger du.
"Tack och hejdå."
Ungefär som i Sverige.
Men nu kommer tvisten. Du får allt levererat på en bricka med riktiga metallpinnar och keramiktallrikar. Lyxigt värre! Och inte nog med det. När du är klar ställer du bara allt utanför dörren, så kommer de och hämtar det igen. Dubbelt arbete för dem men du får avnjuta maten på ett riktigt hemtrevligt sätt. Och det är bra för miljön också att slippa alla engångsgrejer!

Glasses.

2007-06-13T21:55:00.002+09:00

Jaha, då har jag varit och hämtat mina glasögon!!
Jag gillar de svarta bäst, vad tycker ni?

Most wanted!

2007-06-12T09:23:00.000+09:00

Jag tänkte måla lite på väggarna på Calles jobb. Det har jag tänkt sen jag kom hit, men det har inte blivit av. Det är väl det här med deadlines, finns dem inte så blir jobbet aldrig gjort!

Så då skickar jag ut min fråga i cyberspacen, känner någon till en målarfärgsaffär i Suwon? Det går även bra med Seoul.

Jag tänkte satsa på en ljusblå fondvägg till vänster, med eventuellt ett stiliserat träd på eller lite cherry blossoms som faller ner från taket. Vad tror ni om det?

Ser du stjärnan i det blå?

2007-06-11T21:22:00.000+09:00

Det är jag! Det är jag! Jag ska bli tv-stjärna!! I Korea, men ändå. Jag ska åka till ett tempel i ett berg över en helg och ett tv-team ska filma utlänningen när hon gör bort sig. Visst låter det som det ultimata tv-programmet! Det ska ske på lördag, och ni får hålla tummarna att jag hinner spela in det för det har redan blivit framskjutet två gånger.

Puss på er älsklingar! Och håll kontakten för snart är ni vänner med en koreansk stjärna! ;)

Koreanska sjukhus is da shit!

2007-06-11T11:47:00.000+09:00

Hej hej.

Jag är tillbaka från sjukhuset nu. Telefonnumret fungerade inte så jag stack bara dit och fick vänta. Men de var riktigt trevliga och de hade engelsktalande människor som hjälpte mig hela tiden och gick runt med mig och berättade om sina kärleksliv för mig där jag satt vit i huvudet och höll på att svimma hela tiden. Det var hemskt!

Så jag väntade först i den internationella delen, sen väntade jag utanför läkaren och då var jag så svag att de fick leda in mig till honom. Sen väntade jag på att få betala (120 800 won), sen väntade jag för att ta urin- och blodprov. Sen väntade jag på att för säkerhetsskull få kvitto på engelska. Sen gick jag till apoteket och fick vänta där också.

Men nu är jag hemma och har börjat ta antibiotikan. Urinvägsinfektion som eventuellt klättrat till njuran. Nästa vecka ska jag dit igen för en check-up. Det ska bli roligt!

Puss och kram snyggingar!

Kukeliku!

2007-06-10T23:55:00.000+09:00

Konstiga korea.

2007-06-09T18:45:00.000+09:00

Okej, igår var vi ute i kändistäta apgujeong och kom hem vid 3-snåret. Så idag sov jag läääänge, fast jag skulle träffa Morgan i Seoul för lite tygshoppande. Jag hann bara gå upp, sätta min nakna rumpa på kontorsstolen innan jag stördes av dörrklockan.
– Vem i helvete kommer och hälsar på nu?!
Jag slängde på mig mysbyxor och t-shirt och öppnade för en liten koreansk tant. Hon pratade länge och väl med mig på koreanska och jag släppte oförstående in henne. Hon gick runt i köket och satte små vita lappar med något kladdigt på i skåpen. Sen gick hon, och Calle ropade från sovrummet om det var fritt fram. Jag kollade i skåpen efter henne och fann att det redan funnits små vita lappar där, innan hon kom?!

Någon som kan hjälpa mig med detta mysterium? Varför sätta upp små vita lappar med någon gegga på i köksskåpen?!

Must have – Glasögon.

2007-06-08T15:38:00.000+09:00

Ett tips till alla utlänningar som ska till Korea, köp glasögon!! Det är avsevärt mycket billigare än i Sverige, till och med om du går till det dyra Itaewon och en optiker som säkerligen tar betalt för sina goda engelsk-kunskaper (Italian Optic i Itaewon).

Synundersökningen tog tre minuter och jag såg knivskarpt till och med de minsta bokstäverna. Och snabbare har jag aldrig någonsin valt bågar.
"I really like your glasses" sa jag till optikern och han beställde de röd- och vitrandiga glasögon han hade på sig till mig, och ett par gröna. Hela kalaset gick på 210.000 won, vilket motsvarar 1.560 svenska kronor. Jag vet inte vad glasögon kostar idag men jag har bestämt för mig att mina gamla som jag införskaffade för fyra år sen gick loss på 2.400 kronor. Jippie!!

Å andra sidan så verkar internet trots allt vara det absolut billigaste alternativet.

Farväl.

2007-06-07T19:42:00.000+09:00

Idag hade SVEA avskedslunch för mig. Jag avskyr farväl. Kan man inte bara låtsas som om man ska träffas nästa vecka? Jag brukar skriva till mina vänner hemma i Sverige och fråga om vi ska ses och käka middag eller något, fast jag vet att jag är här och de är där. Men det känns lite trevligt att låtsas att jag kan vara med ibland.

Vi käkade på en trevlig restaurang med en personal som inte riktigt brydde sig om oss. Och jag fick paket!! Ett jättefint smyckeskrin som hade en speldosa inbyggt i buken. Jag kommer att sakna dem allihop och är så glad att jag anmälde mig till gemenskapen.

Linnen och bikinis.

2007-06-07T19:30:00.001+09:00

Jag har studerat koreanska kvinnors klädsel de senaste månaderna och har kommit fram till att de har de kortaste möjliga jeansshort eller minikjol men aldrig, aldrig linne. Inte en endaste en har jag sett. Och inga urringade tröjor heller där de visar klyftan, det verkar vara helt förbjudet och klassas med största sannolikhet som lösaktigt. Och ända fram till igår så har det känts fel att sätta på mig ett.

Jag saknar att gå med linne och känna luften smeka svalt under armarna. Så igår trotsade jag lagarna och gick med flipflops och linne till matvaruaffären. Tänkte se om det väckte uppmärksamhet. Och inte förrän jag väl var där insåg jag att jag alltid väcker uppmärksamhet och det var svårt att avgöra om det var mer eller mindre.

Så jag längtar till Sverige. När mina linnen får se dagsljus och jag kan ligga på plajan och sola mig i en alldeles normal bikini. Här har de nämligen bara heltäckande baddräkter eller bikinis bestående av ett linne i badräktstyg och ett par hotpants till underdel. Och längst in i butiken brukar de ha en endaste som ser någerlunda västerländsk ut, men då med värsta inläggen och push-up. Jag hade tagit två simtag i den och mina bröst hade letat sig ut i friheten och utstött glädjetjut i munnen på varandra.

Tjingeling.

Helgdag.

2007-06-06T12:41:00.000+09:00

Idag är det Sveriges Nationaldagen och jag har ingen aning vad jag ska göra med den. Calle kom hem igår och vi käkade salladsbuffé klockan 21.30 på Homever. Medan Calle senare slogs mot jetlagen och satt uppe i timmar och pratade med vänner och spelade spel så sov jag som en gris. Och nu är han trött och jag vet inte hur jag ska fira. Vad ska jag fira? Någon som kan hjälpa mig?

I Korea är de också lediga för att det är Memorial Day, dagen att hedra och minnas patrioterna som dog för sitt land i kriget mot Nordkorea och koloniseringen av Japan. Det slår lite högre än, dagen som en gång varit Svenska flaggans dag och då Gustav Vasa kröntes till kung. Koreanerna brukar spendera, som de flesta av sina högtider, hemma med familjen eller besöka någon gravplats. Klockan tio slår regeringen på sirenerna och alla koreaner tänker under tystnad på alla som dog för Koreas självständighet och frihet.

Men jag tycker att det är bra att vi försöker fira vår Nationaldag och alla inflyttade får en chans att fira sitt nya medborgarskap. Inte som det var när jag växte upp, och man blev kallad rasist varje gång man yttrade något bra om Sverige och det var bannlyst att sjunga nationalsången på skolavslutningarna.

Heja Sverige i evighet, amen!

Min promenad.

2007-06-05T18:18:00.000+09:00

Det har vimlat av promenader runt husknuten på bloggar nu ett tag och det är något jag verkligen kommer att sakna, min promenad som börjar bakom vårat hus. Från fönstret har vi sett den lilla kolonilotten utvecklas från grå och brun soptipp till grönskande fröjd.

Och efter kolonilotten kliver man in i ett kulligt skogslandskap.

Och efter en stund poppar gravstenarna upp. Jag gillar verkligen att det inte finns några regelrätta begravningsplatser här utan att stenarna placeras i naturen. De är så vackra och smälter så bra in.

Ett träd som trillat skapar dramatiska former.

Calle brukar kalla mig "din stadsbo" fast jag bestämt brukar hävda att jag föddes på landet (20 min snabbmarsch från centralen i Malmö). Jämfört med honom har jag inte sett annat än asfalt och aldrig lyckats se vilda djur i naturen. Men se! Det måste smitta av sig. En groda!

Och går man ännu lite längre så kommer man till ännu bördigare landskap. Kolla in lilla gumman som påtar i trädgården. Ursöt! Det är så jag ser mig själv i framtiden, i en stor stråhatt och mulliga former.

Och naturligtvis risfälten, vi är ju trots allt i Asien.

En man vilar sig efter trädgårdsarbetet.

Så ni förstår säkert varför jag kommer att sakna det. Kungsbron, stadshuset och kanalerna i all ära, men detta är något helt annat som jag antagligen aldrig kommer att få se igen. Snyft.

Begravning i Tibet.

2007-06-04T18:17:00.000+09:00

Det var ju en vecka sen jag var i Tibet men jag kan inte låta bli att skriva om det i alla fall. De har konstiga begravningar där borta. Bland annat en som heter "sky burial." Då styckar man den döda kroppen och lägger den på en klippa för fåglarna att festa på. På så vis så stannar den i kretsloppet. Barn som dör begravs alltid på detta viset. Eller så kan man kasta kroppen i sjön och låta fiskarna gnagga i kanterna. Det är därför tibetaner aldrig äter fisk. Men de kan ibland äta upp sin gamla mormor för att hon ska bli en del av dem själva och stanna hos dem för alltid. De är konstiga de där tibetanerna! Jag ska helt klart kremeras!

Hello, hello!

2007-06-04T08:33:00.000+09:00

För att få er att förstå hur exotisk jag är här, och hur svårt det kommer att bli att komma tillbaka till Sverige och sluta vara "speciell." Bli en i mängden med blonderat hår och ingen som höjer ögonbrynen för min majestätiska längd, 170 cm.

Vi blev fullständigt attackerade av barnen när vi var på det största templet Gyeongbokgung i Insadong, Seoul.
"Hello, hello!"
En kille frågade mamma artigt "do you want something to drink?" och en annan skrek exalterat efter Lasse "it's Santa Clause!"

Jjimjilbang.

2007-06-04T00:26:00.001+09:00

Och som de skulle ha sagt på tv-programmet Bullen: Kvinnorna på bilden har inget med inlägget att göra. Det är bara reklam för något på en buss i Chengdu, Kina.

Jag är ledsen att jag inte tog med mig kameran. Inte för att jag skulle vilja att ni såg mig liggande utfläkt på en inplastad bädd. Badande i vatten och min egen gamla döda hud med en adjuma (gift kvinna) med permanentat hår iklädd svart bh och trosor hängande över mig. Som flåsade vitlöksdoftande andedräkt i mitt ansikte medan hon skrubbade min nakna kropp, överallt! I armhålorna, på brösten och under fötterna och alla ställen där emellan.

Det var snabba ryck och många procedurer och svårt att förstå vad hon menade när hon knuffade mig i sidan när hon ville att jag skulle vända mig. Pekade på rum jag skulle gå in i och svettas ut allt skit som fanns i mina porer. Och oljan som flödade över min kropp och gjorde det svårt att ligga kvar på britsen. Det var upp med benen och på rygg och mage och massage och skrubb och inoljning och kräm och olika bad med olika temperaturer och bubbelpool, ahhhh.

Och det tog bara några sekunder att vänja sig vid nakenheten och ganska mysigt att bli riktigt ompysslad. Så jag rekommenderar starkt alla som vistas inom landets gränser att prova Jjimjilbang. Ett badhus dit man kan gå och vistas i evigheter. Där finns allt du kan tänka dig. Varma och kalla bad, bubbelpool, ångbastu och bastu det droppar kallt från taket, och grottbastu och sovsalar. En tunna med värme som du sitter på med en kappa över, ska vara bra för något. Rum med datorer, restaurang. Ett bås med en stark röd lampa och madrass att ligga på, ingen aning. Tv-rum och videorum och ett inplastat papper med behandlingar du kan välja mellan. Jag valde skrubb- och oljemassage. Det kostade 40 000 won (298,50 kr) och var definitivt värt var enda krona. Kanske inte lämpat för riktigt blyga personer dock.

Jag har blivit rekommenderad Itaewonland men de har stängt pga finansiella problem så jag besökte Jjiljimbanget på Hotell Hamilton i Itaewon istället. Gå upp vilken uppgång som helst så ser du det. Lycka till med skinnömsandet!

Koreanska flickvänner.

2007-06-03T18:32:00.000+09:00

Ett litet inlägg om koreanska flickvänner från ett manligt halv-asiatiskt-amerikanskt perspektiv. Hans koreanska flickvän gillar att peta vax ur hans öron och det är han helt okej med eftersom hans mamma brukade gör det på honom när han var liten. Men när hon ville samla kråkor ur hans näsa sa han "stopp." Och inte heller fick hon klippa eller rensa skit under hans finger- och tånaglar. Koreanska flickvänner älskar tydligen att leka skönhetssalong med sina män. Trycka finnar och massera fötter. Bläää...

Och tydligen är de väldigt gnälliga också (detta fortfarande taget ur samma mans mun). "Kan du bära min glittriga handväska till mig." "Jag orkar inte." "Kan du hämta mig." "Jag når inte." Han sa att han hade haft tur med sin flickvän. Och jag var övertygad om att de hade ett långt förhållande bakom sig. Men i dörren innan han gick så visade det sig att de träffats för tre veckor sen?! Men det var kärlek av första klassen det försäkrade han. Det händer så fort här i Korea, kärlek och giftermål, det är svårt för en svensk tjej som mig att hinna med!

Family business.

2007-06-02T00:37:00.000+09:00

Calle är och roar sig på Mallis och jobbar på sin solbränna med resten av TAT-gänget. Det var kul att vara ensam i typ två timmar. Så lång tid det tog att ligga utfläkt i soffan och titta ostört på "On Style." Sen saknade jag hans vita rumpa.

Jag och en kompis var och fikade och fortsatte vår för länge sen påbörjade diskussion om skillnader mellan Sverige och Korea. Här står kärnfamiljen mycket mer i fokus och det är inte alls lika vanligt med skilsmässor. Unga vuxna som ännu inte skaffat sin egen familj bor hemma om inte jobbet ligger på annan ort. Och gör det det så pendlar man gärna långa sträcker flera gånger i månaden för att besöka sina päron. Föräldrar bestämmer inte vem deras barn ska gifta sig med men deras röst väger väldigt tungt. En av mina koreanska tjejkompisar är ihop med en man som är tio år äldre än henne. Det är inte accepterat av hennes mamma och i förrgår sa hon att hon nog skulle göra slut. "My family is very important to me. I have to listen to them" sa hon besvärat. Jag hade aldrig lyssnat på min mamma om hon sagt att jag skulle dumpa Calle, inte en chans. Och jag vet att min mamma varit ihop med killar hennes föräldrar inte gillade. Min mormors historia däremot är lite dunkel. Jag vet inte om hennes föräldrar gillade morfar. Så kanske tre generationer bort så hade vi ett liknande samhälle i Sverige? Jag vet inte. Men om det är så, så tar det nog bara 1,5 generationer för koreanerna att komma ikapp. De anpassar sig väldigt fort. Till skilsmässor, föräldrar satta på ålderdomshem och ingen rösträtt när det gäller sina barns val i livet.

Jag chattade med en kompis i Malmö idag. Han ska bli pappa, han också. Det är babyboom i min kompiskrets och jag är rädd för att bli smittad. Det är den helt klart största anledningen att jag inte flyttar tillbaka. Kanske när jag ska bli mamma och påta i trädgården, då vill jag bo i Malmö.

Gud i himmelen, amen, allah.

2007-06-01T11:00:00.000+09:00

Jag smygfilmar en bönestund i ett tempel i Chengdu, China.

Toilets of Tibet.

2007-05-31T23:19:00.001+09:00

Jag vet att ni egentligen inte vill veta detta, men har jag börjar en kategori som heter "Toaletter" så får jag väl bita i det sura äpplet och ni med mig. Ni kan ju i alla fall glädja er åt att ni inte behövde gå på dem.

Detta är när jag kissar vid vårt besök på Drepung Monastery. Det är dumt med trycket på hög höjd, det gör mig kissig HELA tiden. Och eftersom man andas ut massa vatten i utandningsluften så ska man dricka massor, helst tre liter om dagen. Det går inte ihop det där, speciellt när man vill undvika toaletter så mycket som möjligt.

Den ena toaletten bättre än den andra. Ni kan trösta er med att ni inte får se det värsta. Inte ens jag kunde gå in på toaletten vid ett ställe som skulle föreställa en hot spring, men mest liknade en vanlig inbyggd bassäng. Det kryllade av byggställningar utanför och byggarbetare i hjälmar. Jag fick vända i öppningen, jag klöktes och kissade på baksidan av stenbyggnaden.

Det var i en sån här toalett Calle tappade Rasmus Lonely Planet om tibet. Den är nog välbegravd vid det här laget.

Tibetanska djävlar.

2007-05-31T23:15:00.001+09:00

Jag är ingen djävul, jag lovar, min tunga är rosa!
Men vilken tur att jag inte har några snorkråkor i näsan.

Food of Tibet.

2007-05-31T23:03:00.000+09:00

Den första kontakten vi fick med Tibetansk föda var naturligtvis Jaksmörste. Rasmus och Calle ser väldigt lyckliga ut, jag antar att de inte hunnit smaka på den varma drycken än. Det var inte gott! Och att tibetanerna klarar av att dricka 40 koppar om dagen är för mig ett mysterium.

Andra kontakten blev en tibetansk restaurang som serverade nudlar med jakkött och dumplings. Det smakade förvånandsvärt bra, men det kunde inte jämföras med det sagolikt vackra ljuset i rummet.

När jag och Rasmus hittade det Nepaliska setet med flera olika rätter blev det en klar favorit som avnjöts både en och två och tre gånger.

Det var på vippen att jag blev vegetarian när jag såg hur köttet hängde framme i solen hela dagarna med flugorna surrande i klungor.

Dumplings med jakkött i och stark sås vid sidan sitter aldrig fel när magen skriker.

Såhär såg köket ut där dumplingsen på föregående bild lagades till. Ni vill inte veta hur toaletten såg ut.

Animals of Tibet.

2007-05-31T20:24:00.000+09:00

Två kossor som hittat enda skuggan vid sjön Yamdrok.

En jak Calle hittade i bergen någonstans.

Ett får med en konstig triangelklippning på magen.

Vi fastnade med bilen i en fårskock. Alla får är märkta i olika färger så att nomaderna vet vems får som är vems.

En katt vilar på moppen. De kör vilt här må jag säga, det tog ett tag innan jag lärde mig hur jag skulle gå över övergångsställen.

Kossan till vänster är ingen djävul, hans tunga är inte grön utan rosa!

Packåsnor.

Kolla de långa benen på det nyfödda fölet! Naaaaaa...

Jak...

People of Tibet.

2007-05-31T19:21:00.000+09:00

Två små gummor som satt och vilade sig utanför Sera Monastery.

En kvinna jag mötte i en trång gränd i Lhasa.

En kvinna som rusar mot Potala Palatset.

En gammal man som gärna ställde upp framför Calles kamera medan frun blev sur och tog betalt.

En munk som vattnar sina blommor i Sera Monastery.

En fåraherde som ville ha betalt för att han poserade så här fint. Han fick 2 yuan (två kronor).

Skoluniformerna i Lhasa såg mest ut som träningsoveraller.

Ett förtroligt samtal två gummor emellan.

Jag undrar vad den här munken tänker på?

Munkar i uppförsbacke och en äldre man med böneslunga.

Deras yngre nomadbror fick leka med kameran och fast han lyckades kapa alla huvuden i bilden så gillar jag den.

En nomad som bjöd mig på svart te när jag var på väg ner från berget.

En gumma som stannat på sin pilgrimsfärd runt Potala för att säga något till butiksinnehavaren.

Vi mötte en mc-förare på vägen till Namtzo Lake.

Och ännu en.

Och här vilar en gumma i Lhasa på sin mc, funkar nog betydligt bättre än käppen skulle jag tro.

En munk tvättar händerna någonstans.

Och här är en till utanför Samye monastery.

Två små gummor skulle gå en dag....

En jakman Calle träffade i bergen.

Fler jakmän.

Bönetrummor utanför Potala.

Den här liftaren fick inte åka med vår fullpackade bil.

Två pilgrimer som ber på Lhasas gator. Ett steg och sen lägger du dig ner rak lång. Upp igen och ett steg till. Det tar evigheter att ta sig någonstans. Uppe i bergen, på de små snirkliga vägarna vimlade det av dem, speciellt runt de heligaste bergen.

Calle och en munk.

Är hon inte fiiiin, tanten med sitt får?

Typ alla som hade det någerlunda ställt med pengar gick runt med guldtänder. Brrr...

Moderskärlek.

2007-05-30T18:08:00.000+09:00

Jag måste skicka lite kärlek till min mamma. När vi kom hem utmattade och flera kilo lättare från Tibet så steg vi in i en välstädad lägenhet med en kaktus i röda och gula och gröna färger på bordet. Det fanns en fruktskål med äpplen som dock ruttnat lite och samlat vätska i botten. Det fanns chokladstenar och inte ens kaviartuben var slut som jag fruktat. Det fanns ett långt brev till oss båda och lite fickpengar till en alldeles för gammal dotter.

Det var som dagen innan jag flyttade till Stockholm, då träffade jag en söt fransos på ett dunkelt uteställe. Han bedyrade sin kärlek till mig i alkoholdimman och kom ihåg det några timmar efter på morgonkvisten. Jag skulle jobba i Stockholm några dagar och mellanlanda i Malmö några timmar för att flyga vidare till min kusins 30-årsdag i Berlin. Jag visste att det låg ett tjockt lager dammtussar på mitt golv och det fanns inte en chans att han skulle få komma dit och hjälpa mig packa. Men han var enträgen och till slut ringde jag.
"Ehh, mamma. Kan du dammsuga i min lägenhet?"
Hon lät väldigt besvärad och efter en stunds tystnad suckade hon.
"Hur viktig är han?"

Jag och fransosen möttes av en stor fräsch blombukett i hallen. Lägenheten sken som aldrig förr och inte ett skrymsle hade undgått hennes trasa. Det fanns godisskålar i alla rum, och kylen innehöll en gedigen frukost. Vinet låg på kylning.

Han dumpade mig några veckor senare och jag var arg och ledsen i säkert en vecka, mest för min mammas ansträngning som varit till absolut ingen nytta.

Tack mamsen, I love you!

Att lämna och komma tillbaka.

2007-05-29T16:46:00.000+09:00

Idag är det exakt 21 dagar, 3 timmar och 25 min tills jag lämnar Korea. Det känns både bra och vemodigt. Nu har jag ett liv här, en vardag om än tokig och omvälvande. En tillvaro i Stockholm känns främmande och nästan lite kuslig, men ändå så hemtam. Jag kan gå vägen från min port till Ogilvy-huset med slutna ögon. Jag kan se solen gå upp över stadshuset när jag går över kungsbron. Jag vet vad nästan alla ord i det svenska språket betyder och kan tjuvlyssna på de flesta samtal. Jag vet att en "bulle" är en kanelsnäcka, eller en taxi. Det är svårt att återvända, gå tillbaka i tiden. Till något som har stått stilla när en miljon saker har skett och utvecklats inom mig själv. Men ändå pirrar det i magen och jag kan inte annat än se fram emot det, fast det antagligen fanns en miljon anledningar att jag lämnade det från första början.

Jag kommer att sakna folket här i Korea, de vänliga blickarna och språket jag inte förstår. Krälande bläckfiskar och det ändlösa bläddrandet i Lonley Planet. Och bergen, suck de sagolika bergen, som omger mig och ger mig kraft. Housewife-klubben och min blogg. För om 21 dagar och 3 timmar och 21 min så har jag inget att rapportera från Korea längre. Det kommer att kännas lite konstigt, men vilken ljuvligt härlig känsla att kunna berätta om mina upplevelser själv och inte få svaret "ja, jag läste det på din blogg." Jag kommer att få mitt sociala liv tillbaka. Tjohooo!

Imorgon är en annan dag.

2007-05-29T16:39:00.000+09:00

Snoret har tagit över min hjärna och fortsätter att köra rundgång där uppe och lämna kranen öppen för en jämn ström klet som forsar under näsan. Jag har ätit knäckebröd och glass och kakor idag. Jag hoppas att Calle kommer hem och tycker lite synd om mig snart. Tillråga på allt fick jag min mens igår. Min mage är svullen och öm och jag längtar tills i övermorgon.

Sweet home Korea.

2007-05-28T21:09:00.000+09:00

Du anar inte hur skönt det var att landa i Korea och gå in på toaletten med kaklat golv och väggar. Det var riktiga toaletter med hygienisk sits man kunde byta ut genom att trycka på en knapp. En lukt av rengöringsmedel. Ahhhh... Det gick bra att spola ner toalettpapperet och det fanns tillgång till både vatten och tvål. Det var bara Sankte Pär som fattades att välkomna mig till denna drömliknande atmosfär. Jag var hemma.

JAG och Kina.

2007-05-27T22:30:00.000+09:00

Pandor ar sota och langsamma och sma panda bebisar bryr sig inte om ifall de blir lyfta och forflyttade till fotografering med utlandska turister. Opera i Kina ar inte samma sak som i Sverige, det bestar av tjejer i fina drakter som jonglerar bord med fotterna och utspokade folk i vigorosa klader och eldsprutande masker och dockdans med langa sjalar och skuggshow och konstiga instrument och teater. Det var spannande och upplivande och mystiskt. Jag njot av varje sekund fast det var valanpassat for turister och vi hade blivit ditskjutsade i en minibus.

Idag har vi atit 17 smaratter av Sichuans delikatesser varav en var direkt acklig. Om vi vetat att det var det som kallades "sweet dumplings" sa hade vi inte tagit en taxi genom hela stan for 12 kr for att komma till en restaurang och bli serverade varmt vatten i en skal och salt kal i en mugg och degklumpar med sot sorja inuti guppande i vattenbad.

Vi tuggade i tre sekunder och stannade artigt i 2 minuter och betalade 2,5 kr och tog forsta basta taxi till raddningen istallet, en sushirestaurang.

Idag har vi shoppat C och jag. Rasmus ar fortfarande ute pa landsbygden och insuper det mesta av Kina han kan. Han har lite mer brattom an vad jag och C har.

Vi gillar att ligga i sangen och mysa och ga langsamt och ibland titta varandra i ogonen.. Hugga, hugga... Vad ar det jag sager.. Jag ar en san dar.. Du vet parig sak, som pratar i "vi-meningar" och inte overlever en dag utan "min battre halft"... Jag vill inte ens prata om det!

JAG har varit pa tehus och C foljde med. Det var ackligt gront te och barrbitarna fastnade i MINA tander, och kanske i C:s med. JAG rakade bara vara i samma taxi som C och den korde MIG till ett universitetsomrade dar JAG gick av och C tja... Hmm... Och helt plotsligt var han och JAG pa samma museum, ja bara sadar. Det var riktigt bra. C gick en bit fore mig, vi ar ju anda trots allt tva OLIKA individer!

Tjing tjong, ballong!

Chengdu.

2007-05-25T23:21:00.000+09:00

Tibet ar ju kina om du fragar den kinesiska myndigheten, men enligt mig ar det tva helt olika lander. Sa nu ar jag i Kina och det ar stort och dammigt och rufft och svettigt.

Idag ar det Rasmus stora dag, och det innebar att han fyller 24 ar. Vi har flugit flygplan, knuffats med ohovliga kineser i koer och kakat god vegetarisk mat pa ett genuint trevligt stalle runt hornan som tog betalt per timme man satt dar. Notan slutade pa 170 kr for fem huvudratter och tre flaskor ol. Inte sa illa trots allt.

Och eftersom vi umgatts typ 24 timmar sa hade C och jag bara lyckats smussla undan en kinesisk brandy som vi vet att han gillar for 8 kr och ett kort vi fick nar vi besokte ett av alla tempel i Tibet. "Grattis pa fodelsedagen, din krulltott. Vi gillar dig! Kram Bella och Carl."

Efter lite smuttande pa baileys for att sova battre sa ska jag joina C i dubbelsangen och snusa sa gott jag kan i 30 gradig fuktig hetta. Hostlet vi bor på är ett av de mysigaste och hemtrevligaste som jag fått lov att skrynkla lakanen på.

Pusselipuss.

Vad ska du bli nar du blir stor?

2007-05-21T15:23:00.001+09:00

Jag gillar Lhasa. Det gamla, det smutsiga, de morka farade ansiktena pa gummorna. De sma barnen som springer runt med hal mellan benen sa att de ska kunna kissa och bajsa utan att dra ner byxorna, som blir sa glada nar man sager "Hello."

Men nar det blir morkt och tiggarna blir tydligare, nar de drar i dina klader och vattenflaskan som du har i handen. Nar de sma handerna och stora ogonen foljer efter dig lange efter att du snabbat pa stegen och lamnat ljudet av natta fotsteg efter dig.

Det ar hemskt orattvist alltsammans. Jag kopte i min iver saker for alla pengar jag hade pa mig och i tjugo minuter, sa langt som det tog for mig att ga till bankomaten, tankte jag pa vad jag skulle gora om jag inte fick ut nagra pengar. Sen pep automaten och jag behovde inte tanka pa det mer. Det ar lustigt hur mycket mer tiggeriet och fattigdomen paverkar mig nu nar jag ar ensam, det ar lattare att titta at ett annat hall nar man ar fler. Prata om Sverige och blunda. Nu kryper det under skinnet pa mig.

Shopping.

2007-05-21T15:04:00.000+09:00

Vem trodde att shopping skulle hjalpa nar man ar i tibet och haft en nara-doden-upplevelse som fortfarande ar ganska farsk i minnet? Jag handlade sa att det sprutade pengar ur mina navar. Tur att det ar billigt har. Jag tror att jag ar nojd med halften av mina kop. De konstiga plastskorna och orhangena som inte sag sa mycket ut for varlden hade jag kunnat vara utan. Och armbandet som jag kopte av en kille bara for att han hojde rosten och rynkade ogonbrynen nar jag inte ville kopa det. Linnet som var fantastiskt fint och passade perfekt nar jag drog den over min sport-bh i affaren, men nar jag provade den hemma utan bh bullade den upp brosten i tva delar. Likasa var det med klanningen. Attans! Men byxorna som kunde vara en kjol och kjolen och jackan och armbanden och de andra orhangena och halsbanden var jag nojd med.

Klockan nio imorse skulle min resebyra hamta mig med Jeep vid mitt hostel. 45 minuter senare gick jag dit bara for att fa reda pa att de inte fatt tag i pojkarna pa berget. Jag fick sitta ner och vanta i en halvtimme innan de meddelade att vi skulle kora 15.30 istallet. Suck. Sa min nya van fran hostlet satte mig i en taxi till Sera Monastery och hojde fingret och sa att jag absolut inte fick betala mer an 15 yuan.

Jag gick runt dar i tva timmar innan jag kande nyckeln till rummet som jag glomt att lamna. En skumpande buss tillbaka med en tjej som ropade "Jingel-o, jingel-o, Lhasa" ut genom en oppen ruta om och om igen.

Jag lamnade tillbaka nyckeln och gick och kakade Jak-burgare for 18 yuan (mindre an 18 kr) pa en dyr restaurang som heter Namtzo, dricka for 5 yuan och choklad och jordgubbsglass for 8 yuan. Nu ar jag go och rund om magen.

Nara doden.

2007-05-20T19:59:00.000+09:00

Bilen var knokad. En Jeep med tva i forarsatet, och jag och Calle och Rasmus och en kock i baksatet. Det skumpade sa att det gjorde ont i brosten och vi tog oss bokstavligen upp i berget utan vagar.

Dar lamnade de oss och det var dags att lasta jakarna och bege oss vidare hogre upp. Sa med nagra jakman och fyra jakar och en guide och en kock begav vi oss ivag. Det var tungt trots att jag inte behovde bara nagot annat an mig sjalv. Vi fick ta pauser var tionde minut och jag var sa lycklig nar vi var framme och fick kakor som vi bjod nagra nyfikna nomad-ungar pa och te och gronsaker och kott och vi var sa matta.

De var väldigt förtjusta i våra kameror och blev överlyckliga när vi gav dem en apelsin.

Några andra blyga nomader (folk i bergen som lever på att valla runt boskap och bära sitt tält på ryggen).

Jag kissade och bajsade med publik sittande i solstolar pa berget pa andra sidan floden. En jak fodd dagen innan sokte narhet hos oss for hans mamma ville inte veta av honom. Vi sov i talt och jag sag stjarnor sa stora att de nastan kandes overkliga.

Trots illamaende fortsatte jag vandringen dagen efter pa 4.500 meters hojd, och det var varre an dagen innan och efter tva steg var jag utmattad. Jag gick i tva timmar pa mitt absoluta max da kocken plotsligt ropade att vi gick for sakta. Jag ville sa garna att nagon skulle saga till mig att ga ner for berget, men jag klarade det inte sjalv. Alla som engagerat sig i var tripp och tank hur besvikna R och C skulle bli. Jag fortsatte trots tararna och illamaendet och mattheten.

Sa trillade jag pa en grastuva och min kropp orkade inte mer. Den kurade ihop sig i spasmer och jag kunde inte andas, det fanns inget att andas. Mina pupiller sprang fram och tillbaka i ogonvitorna och forsokte samtidigt forsvinna upp i hjarnan. Nagon flaktade mig med min hatt, nagon tryckte mot mitt brost och skrek "breath, breath." Jag koncentrerade mig pa att andas lungt men jag kunde inte, tararna rann over mina kinder och kroppen ville inte svara. Sa plotsligt kom det lite luft ner i lungorna och jag lutade mig fram och kastade upp en massa slem och det gick lattare att andas efter det. Jag lyfte pa huvudet och log mot alla runt mig. Mot kocken som holl min hand hart och masserade min axel, mot C som strok mig over ryggen och mot guiden som strackte fram en flaska vatten till mig och mot R som stod och stirrade storogt pa mig. C var chockad lange efter och jag fick lova R att aldrig skrammas sa igen.

Jag gick nerfor berget med latthet och energi som jag inte kant pa flera dagar. Jag och guiden (som inte var sa bra pa engelska och fick bära all min packning), de andra fortsatte mot Samye.

Vi gick forbi nomader som bjod pa svart te fast de var sa fattiga att de livnarde sig pa jaksmor, jag bjod dem pa kakor. Helt plotsligt nar de satt och pratade pa tibetanska och jag inte forstod ett ord sa gick det upp for mig hur utsatt jag var. Om guiden lamnat mig dar sa hade jag aldrig kunnat ta mig darifran och det blev inte battre nar han borjade uppfora sig lustigt, ena stunden skulle nagon lokal nomad kora oss till den stora vagen och vi ta bussen dar, nasta sa skulle vi ga langre och nagon hamta oss.

Efter ett tag satte vi oss mitt i en liten by med sma lekande skitiga barn och gubbar med stora svarta gluggar. Han tyckte att vi skulle bada i den lilla an men jag nojde mig med att doppa fotterna.

Jag vet inte hur lange vi satt dar men till slut kom en bil och hamtade oss. Det var en man bakom ratten med en fru och liten son bredvid. Barnet satt i mammans kna och ibland bredvid henne pa satet, men det var inte det varsta. Ett tag stoppade hon ut ungen ur fonstret och haret reste sig pa mina armar.

Val pa mitt hostel gick det upp for mig hur illa det kunde slutat och jag grat. Jag stirrade i taket och grat. Jag at en chokladkaka och grat. Jag duschade och grat. Sen gick jag och kakade nagot och tankte pa hur C och R hade det, sen grat jag lite till innan jag somnade.

Ett tips till alla som ska bestiga berg i Tibet, ta alla tecken pa hojdsjuka allvarligt. Huvudvark, irritation, illamaende, yrsel med mera.

Ett tempel, tva tempel, tre tempel och en t-shirt med jakar pa.

2007-05-17T20:58:00.000+09:00

Idag ar det torsdag och vi har gatt upp tidigt for att komma langt fram i kon till Jokhang templet som ligger vid Barkhor torget. Byggnaden fran utsidan var inte sa mycket att ropa: hej, hej hemskt mycket hej for. Men manniskorna utanfor som bad for Buddha fran staende stallning med handerna ihop over huvudet till raklang pa marken om och om igen. Luften ljod av mantran. Inuti var det sagolikt vackert med statyer av buddha och laman och viktiga personer i tibets histora. Det var morkt och trangt och i alla rum var det stora kittlar med jaksmor som anvandes som stearin till de fladdrande lagorna som stod i rad. Det luktade smor och man fick se upp sa att man inte trillade pa det insmorda golvet. Dar fanns buddhor med blaa hattar och 6 armar och sju ogon och en som hade ansiktet som en groda och roda- och guldmalade och en som var tva som symboliserade sexualitet och andlighet, ansiktena var tatt och armar och ben tvinnade om varandra. Det var trangt och en skarp rokelsedoft och fast man inte tror det sa knuffas och trangs buddister, mycket.

Sen besokte vi Potala, hemmet for alla Dalai Lama, forutom den nuvarande, den fjortonde, som flytt till Tibet efter andra varldskriget nar Kina anfoll. Det ar hemskt att de inte far resa sin egen flagga eller forvara bilder pa Dalai Lama inom landets granser och videokamerorna som kineserna satt upp overallt. Man far inte prata illa om Kina for da kan man hamna i fangelse och innan kunde man domas till doden och alla tibetaner som studerat med hans hoghet i Indien ar bannlysta som guider har. Usch och pi.

Men Potala. Det ar maktigt fran utsidan och maktigt fran insidan ocksa. Det var femte Dalai Lama som lat bygga templet 1645 och det tog 50 ar att fardigstalla. Inuti finns gravar dar bland annat han ligger under ett monument gjort i 3721 kilo akta guld som ar 13 meter hogt och 7 meter brett. En maktig syn.

Och till sist men inte minst sa hittade vi en taxichauffor som korde oss for 25 kr tre kilometer utanfor Lhasa till ett tempel som heter Drepung tempel. Det ar insprangt i berget och fullt av vita murar som formar en pittoresk labyrint med hus och buddhistiska skolor. De vasterlandska turister jag sag har kan jag rakna pa tre fingrar. Till ett av tempelena sprang plotsligt munkar sa deras morkroda och gula klader fladdrade i vinden. De hade ett mote och satt i langa rader och sjong nedanfor altaret och de fint broderade skynkena i taket. Allt ar smycket in i minsta detalj har. Och det ar sa mycket att jag tror att jag hade fatt spendera en livstid i bara det tempelet for att ha varje del och dess betydelse klar for mig. En tibetansk man i gul sportjacka folje efter oss och pratade om Dalai Lama och ville titta pa vara bilder i kamerorna. Jag tror att han letade efter hans hoghet bland vara semesterbilder med getter och smyckade tempel.

Nu ar jag har pa internetcafeet och Calle ligger hemma i sangen med huvudvark, vilket inte badar gott for hikingturen imorgon. Men vi vill absolut inte vara den personen som dor i tibet varje ar.

Lova ya!

Snabbfakta om tibet.

2007-05-16T22:00:00.000+09:00

Lhasa ar tibets storsta stad, dar bor ungefar 300 000 manniskor. Palatset Potala, dar Dalai Lama bodde, ar nu ode och det ar bara vissa delar av det som man far besoka.

Tibet tillhor Kina, de invaderade tibet pa 50-talet och de fredliga buddhistiska folket hade inte mycket att satta emot. Tibetanerna far inte resa sin egen flagga och deras ledare, Dalai Lama, bor i exil i Indien.

Det bor 4 miljoner manniskor i hela tibet enligt kineserna men 7 miljoner om man fragar tibetanerna. Nu bor det manga kineser har eftersom de far bidrag om de flyttar hit av den kinesiska myndigheten.

Tibet, Lhasa.

2007-05-16T21:32:00.000+09:00

Carl fragade mig om jag trodde att jag skulle vara har for ett och ett halvt ar sedan. Nej, jag trodde inte att jag ens skulle komma till asien i min livstid och nu har jag varit i Korea, Japan, Kina och Tibet. Jag vet inte om det ar det faktumet eller att jag befinner mig pa 3600 meters hojd som gor att det ar lite svart att andas och jag latt blir yr och trott.

Pilgrims- och morgonpromenad för tibetanerna.

Jag ar i tibet med kvinnor i massa kjolar i lager och tjock morkbrun vaderbiten hud, med en slags skallerslunga som de slungar runt runt nar de gar pa sin pilgrimsfard i ratt riktning. Garna 108 varv, for det betyder tur.

Potala palatset som varit Dalai Lamas boning innan han fick fly kinesernas grymhet star pampigt och stolt och ar malat i tarakotta och vitt. Harliga barn med rosenroda kinder ropar "hello" efter oss och ler sen nar vi vinkar tillbaka sa att det skar i hjartat. Gamla vackra hus med flaggor i toppen i fem farger for de fem elementen, himmel, moln, jord, eld och vatten.

Vi har akt cykeltaxi med neongrona gardiner for 20 kronor och atit bade tibetansk, nepalisk, indisk och muslimsk mat. Det muslimska teet med torkad frukt och blomblad i med socker i botten i form av stora kristallbitar var ljuvligt gott for smaksinnet. De malar vackra tavlor av alla buddha gudarna i guld och palettens alla farger, och det ar billigt sa att man skams for att pruta.

Jaksmör till försäljning.

En dag till och vi har anpassat vara kroppar till hojden och det ar dags att utsatta den for storre pafrestningar, 4500 meters hojd och treaking i fem dagar med talt och tibetansk guide. Jag undrar om vi bara far ata jaksmor och jakkott?

En gammal man rackte tungan till mig for att visa att han inte var djavulen och jag rackte ut min rosa till honom ocksa. Det ar en skum kansla att vara har. Det ar en blandning mellan gammalt och nytt. Jack and Jones och Vero Moda har flyttat hit och en och annan vasterlanning. Men buddhismen och vanligheten ligger i luften och folks sjungande tungor forvanar mig alltid. Den muslimska killen som hallde upp varat te och de tre gamla tanterna utanfor vart fonster vars stammor aldrig tycktes bli hesa.

Men jag ska inte uppehalla er i detta fantastiska landskap av berg och tunn luft och gamla hus och tempel. Jag lamnar er med ett hjarta som klappar lite for fort och en kropp som inte orkar med en hjarna som vill uppleva sa mycket mer. Jag vill packa ner hela tibet i min ficka och visa upp for er nar jag kommer hem for det gar inte att beskriva i ord.

National Park Mt Sobaek.

2007-05-13T21:05:00.000+09:00

Vi är tillbaka från en hiking i bergen med mamma och Lasse flåsande efter oss. Det har varit bergsklättring på 1394 meters höjd med gröna bergvyer och gigantiska grottor med stalagmiter och stalagtiter. Vi sov på ett gästhus lördag till söndag med värme och blinkande madrasser. Puh, det var precis så att man kunde somna och tuppen väckte oss halv sex för en ny fantastisk dag med hiking. Vår tidpunkt för återresan var exakt samma tidpunkt som resten av världen ville komma hem och det tog oss 6 timmar att komma hem till Suwon, borde tagit 2-3. Nu ska vi packa för vår resa till Tibet på ännu högre höjder, typ 5000 meters höjd och i tåget till Lahsa har de syrgas för att man inte ska blir höjdsjuk. Tåg och hmmmm.. Jag är dömd till att må illa i två dagar, vilket är tiden det tar för oss att nå vår destination. Men allt som inte.. eller hur e det?

Vi ser i alla fall fram emot att leva på jaksmör och jaksmörte som tibetanerna kommer att erbjuda oss och växa i själen som bättre människor. Tror inte att de har internetfasciliteter så jag antar att detta är hejdå för en stund, men inte farväl. Ses om två veckor :).

Lasses film om Jebudo.

2007-05-11T22:30:00.000+09:00

Lätt som en koloniplätt.

2007-05-10T09:44:00.000+09:00

Det är så gulligt nu när det börjar bli grönt och alla tanter i sina fina blommiga solhattar ligger på knä vid sina koloniplättar och påtar i jorden. Det gror överallt och det bruna är nästan helt borta och ersatt av gröntgröntgrönt.

Jag trodde aldrig...

2007-05-10T09:39:00.000+09:00

.. jag skulle få se några fönsterputsare i korea. Men detta är bara ett tiotal meter från höghuset där vi bor!! Jag har hållit tummarna hela natten för att jag skulle skymta dem mellan persiennerna när jag vaknade. Men suck... Icke...

Färglösa bilar.

2007-05-10T09:34:00.000+09:00

Koreaner vill helst ha svarta, vita eller silverfärgade bilar. Färg på bilarna är "so last season."

Lunch.

2007-05-10T09:16:00.000+09:00

Igår droppade vi in till TATs kontor och vinkade lite till dem jobbande stackars satarna. De tog oss till lunch och mamma och Lasse fick korsa sina ben i skräddarställning och sitta på små kuddar på golvet. Mamma frågade på i vanlig takt och jag hänvisade till de två koreanerna som följde med (Paul och Natasha). Vi fick in en stark soppa med lök och lite annat kringflytande guck, mamma frågade Natasha varför man åt soppan, vad den var bra för och Natasha svarande.
– It's for kids, so they will grow tall.
Och mamma svarade.
– But Koreans aren't very tall.
Och som tur var så skrattade de allihop, speciellt Paul vars axlar skakade långt efter vi inlett konversationen i andra banor. Mamma fortsatte sin frågestund och förundrades över att hon inte såg några hönor och kycklingar på gatorna?!

Lägg märke till saxen, väldigt vanligt att använda på restaurang i Korea.

Tuesday afternoon and the sun has been...

2007-05-09T09:30:00.000+09:00

... shining on the world today!

Igår låg det Yellow Dust som ett täcke över Seoul och just då tyckte jag att det var en alldeles förträfflig idé att åka till Seoul Tower och se ut över de tre närmaste höghusen och sen stirra ut i ett hav av tjock dimma. Vi tog linbanan upp för mamma tyckte att det skulle bli för jobbigt att gå, och brydde oss inte om att åka upp i tornet eftersom vi ändå inte skulle se någonting. Vi gick genom Namsan Park ner för berget under ett grönt lövverk. Det är så härligt fint nu.

Sen virrade vi bort oss mellan de små gathusen innan vi hittade till Namdeamun Market. Där shoppade mamma två hattar och Lasse finbyxor, som visade sig vara för små när vi kom hem. Det är nämligen lite trixigt att gå på marknad här när det oftast bara finns "One Size" eller det är förbjudet att testa. Mamma hittade ett par skitsnygga jeans och jag köpte en sommarkjol av förra årets modell tror jag, men den var fin ändå.

Jag tog med dem till en "Food Court" och mamma tuggade i sig Bibimbap som jag tror föll sådär på läppen och Lasse sa att det var tur att det fanns ett jourlivs runt hörnet där vi bor med korvar att köpa. När vi kom hem satte jag på den koreanska filmen "Taegukgi." Mamma tyckte att den var för blodig och klockan tickade på och lemmarna tillsammans med ögonlocken kändes bara tyngre och tyngre så vi gick och la oss istället, sparade Koreakriget till en annan dag.

Crime time.

2007-05-08T09:28:00.000+09:00

Det finns i princip ingen kriminalitet i Korea, om man bortser från korrupta politiker och mutskandaler. Men ingen som försöker lura dig på pengar eller sno din väska eller försiktigt plocka upp den tiotusenlappen som du tappade och stoppa den i egen ficka.

I förrgår när vi var på Jebudo tappade Calle sin mobiltelefon ur sin breda ficka på sina linnebyxor. Jag sträckte över min mobil och bad honom grabba tag i det sista halmstrået, ringa telefonen och se om någon svarade. Och såklart gjorde det det. Vi är inte i Sverige, utan i Korea. Killen pratade inte så bra engelska så Calle fick ringa sin kollega som fick ringa upp Calles mobil och avtala mötesplats. Suck, det är så att man blir bölfärdig.

Vilket leder mig in på kollegan, Natasha. Vi fick ringa henne igen när vi var på väg hem i taxin. Calle ringde och sa "Hi Natasha. Can you do me a favor? Please tell the taxidriver where I live?"

Mum and Lasse in Korea.

2007-05-08T08:28:00.000+09:00

Shopping och muren i Suwon.

2007-05-08T08:10:00.000+09:00

Då var stackars mamma och Lasse strandsatta (igen) med bara mig som guide och de flesta som umgåtts med mig mer än tre timmar en lördag eller söndag vet att jag har väldigt svårt att hitta.

Vi tog bussen till Paldalmun, det är en rondell med ett stort gammalt koreanskt hus. Där ligger en matmarknad och en kläd- och prylmarknad. Lasse fick med en gång en uppskattningsgåva av en koreansk försäljare. Hmmm.. Undra när man ska ha användning för lösa armar? Eller så var det bara ett försäljningsknep och Lasse borde ha köpt resten av jackan också?

Grönsaker, om det var någon som missade att det var det. Mamma frågade mig om var endaste lilla sak och hon fick samma svar varenda gång "jag vet faktiskt inte." Och varför jag sa faktiskt är konstigt för jag har ingen aning om något förutom Kimchi och det sålde de i massor!

Vi köpte picnic på ett bageri. Vi blev mest kära i äggmackan med ett brödhjärta i kanten. Annars var det brödpinne med vitlökssmak, bagel med creme cheese och en russinbulle med skinka och ost och sallad. Allt bröd här smakar sött eller smör.

Sen gick vi uppför berget...

... och gratulerade Buddha på hans födelsedag (det är någongång i början på maj och stora delar av Suwon och Seoul är kantade av färgglada lampor under denna tidpunkten).

Ett tempel. En energisk korean propsade på att ta kort på oss och hans kompisar fick vara med i bilden.

Ser det inte mysigt ut? Korea är lummigt grönt nu och det är underbara 30 grader i luften.

Vi stannade på ett charmigt te-hus och när Lasse och jag beställde in öl så beställde mamma såklart in soju. Ägaren hade bott i Italien i 15 år och han presenterade oss både för sin fru och dotter och erbjöd sig att laga italiensk pasta till oss (vilket är smått omöjligt att få tag i här på Korea, det brukar vara pasta med ketchup och majonäs som gäller).

Det var en konstnär som hade skapat alla flygplan av bruksföremål man har hemma. Jättefina. När vi släckt törsten och skakat loss krampen i benen efter den långa turen längs muren så gick vi till Palatset och förundrades över det gamla trädet som överlevt i 600 år och en stor brand. Det var ihåligt och bara några kvistar högst upp var gröna. Vi klappade stammen försiktigt för att turen skulle följa med oss hem, samtidigt som vi höll andan för att trädet inte skulle rasa ihop.

På fiskmarknaden så ville mamma köpa fisk och jag frågade många gånger om hon verkligen kan laga fisk? "Såklart jag kan!" fick jag till svar och jag sa att jag brukar säga att hon inte kan laga fisk. "Jag är uppväxt på kött för min mamma kan inte laga fisk." Mamma hade en helt annan uppfattning och när vi äntligen fått försäljaren att förstå att vi bara ville ha fyra fiskar och inte fyra kilo och mamma både rensat och panerat och stekt fisken så får jag erkänna, den var ljuvlig. Och se så glada de är att det inte var råa ostron och musslor och fisk på menyn.

Jebudo.

2007-05-06T23:59:00.000+09:00

En liten ö som låg en timmes bussfärd från Suwon. Bussen gick över till ön på den smala vägen från morgon till eftermiddag, sen låg vägen fyra timmar under tidvattnet och vi var bokstavligen strandsatta på ön. Jag antar att vi med risk för våra liv hade kunnat vada över och eventuellt blivit neddragna under ytan av de starka strömmarna.

Men det var kul att se koreanerna plocka snäckor längs den karga marken fylld av krossade snäckskal och efter när alla skyndat till fastlandet, kontrasten med havet som kröp upp mot stränderna och täckte vägen och den fantastiska skymningen såklart.

Vi åt skaldjur och musslor och sashimi, och jag tror att jag och Carl var mer uppspelta över maten än mamma och Lasse. Men mamma svalde glatt ner med Soju (20% koreanskt risbrännvin) när vi andra höjde glasen med öl.

Sen gick vi ett varv runt ön, det tog nog knappt en timme. Först på stranden sen på en träbro runt karga klippor med gröna träd uppe på, och efter kom hamnen med guppande fiskbåtar. Det var fint och solen gick ner och tidvattnet försvann och vi var inte längre strandsatta och kunde ta bussen tillbaka till stan med en mamma fylld med en och en halv flaska soju.

Ja, torka fisk tillsammans med tvätten går såklart alldeles utmärkt! Kalsongerna kanske till och med får en trevlig odör på köpet?

Live squid.

2007-05-06T23:49:00.000+09:00

Detta är en dag att vara lycklig på. ÄNTLIGEN HAR VI ÄTIT LIVE SQUID. Ursäkta att jag skriker er i öronen men. VI HAR ÄTIT LEVANDE BLÄCKFISK!! Ingen är väl förvånad över att Carl gjorde det, men jag antar att en del av hans äventyrsinstinkt har gnuggats av på mig. Och jag åt fler och större bitar efter att kameran stängts av! I natt kommer jag att sova gott med avkapade bläskfiskarmar åmande i magen :).

08.35.

2007-05-06T08:38:00.000+09:00

Klockan är 08.35 och jag vet inte varför jag är uppe. Mitt ansikte känns svullet och det är svårt att se utan att kisa. Vi ska åka till en liten ö som heter Jebudo och ligger en timmes bussfärd härifrån. Där ska det finnas stränder och bra fiskrestauranger har jag fått berättat för mig. Håll tummarna att det inte är svart sörja och seg bläckfisk stuvning.

Mamma och Lasse kom igår. De var pigga och ropade "Korea" först men efter att vi ätit Kalbi och stoppat i dem öl och yoghurtsoju så var de ganska möra, men glada. De har sovit i nästan tolv timmar nu, kanske dags att väcka dem?

Besök.

2007-05-05T12:55:00.000+09:00

Snart kommer mamma och Lasse och jag har tvättat alla lakan och dammsugit och dammat och vädrat och lagt choklad på kuddarna. De kommer om exakt 27 minuter och vi ska hämta dem vid Hotel Castle, jag är en aning nervös. Hoppas att de kommer att trivas. Puss.

Barnens dag.

2007-05-05T12:49:00.000+09:00

Idag är det barnens dag och om det varit en veckodag så hade alla varit lediga från skolan. Hmm.. undra om alla föräldrar är lediga då också? I vilket fall så är det inte att rekommendera att gå till zoo eller akvariet eller Lotte world för du kommer att bli överkörd av små vilda troll. De kommer gnaga dig i örat överlyckliga att ha blivit utsläppta i det fria och för att en dag ha makt över sina föräldrar.

Jag kommer att hålla mig inomhus för att undvika all kontakt med herrelösa barn och göra vuxensaker som att dricka whiskey med mamma och Lasse och äta mörk choklad och prata om vuxensaker som bilar och politiker och nyinköpta vuxenprylar.

Lev väl!

Akvariet på COEX.

2007-05-04T16:01:00.000+09:00

Det är inte svårt att hitta hit. Ta bara tunnelbanan linje 2 till Samseong Station och följ folkmassan så är du på COEX och följ sen skyltarna till akvariet. Det är stort med gigantiska vattentankar med färgglada fiskar och konsgjorda sjöar och träbroar och krokodiler och sköldpaddor och de fulaste krabater jag någonsin sett med sneda ögon.

Det var tur att mitt batteri tog slut till kameran så jag inte kunde ta bilder på varenda levande varelse där inne, och det var så stort att jag blev trött i slutet och orkade knappt vända på sjöstjärnorna som nog var menat till små barn egentligen.

Det var till och med fiskar i vending-maskinerna.

Och det kändes hemskt att spola ner dem här små liven när jag var på toaletten. Men vad hade jag för val? Ett liv med en guppande brun korv, det är ju djurplågeri!! Och det var inte det värsta, tur att jag inte fick med det på bild!

Montessori school i Anguk.

2007-05-04T15:12:00.000+09:00

Igår var jag och några andra sweor och hälsade på Lena Nyman och hennes Montessori skola. Hon kom hit 1964 med sin koreanska man som hon träffat under hans studietid i Stockholm. De startade skolan 1965 efter kriget och nu blomstrar både skolan och barnen och växterna omkring dem. Det var gamla byggnader och pedagogiska klassrum med mycket för både händer och hjärna att klura med. Lena var en av de första svenskarna som bosatte sig här och båda hennes barn bor här med respektive som är koreaner.

Barnen var mellan 3-5 år och när jag satte mig bredvid en liten tjej vid det lilla bordet med den lilla stolen, som inte räckte till min stora 28:a åringa rumpa utan att den flöt ut över kanterna, så reste hon sig upp och ställde sig bara en decimeter från mig och pratade tyst på koreanska i mitt öra. Jag var så leden att jag inte förstod vad hon sa, det sa jag till henne på svenska. Och hon svarade mig, och jag svarade tillbaka. Hon höll upp sin penna och jag sa att den var fin. Sen frågade jag om jag fick ta ett kort på henne och hon sprang bort och ställde sig och log såhär fint. Åhh, lilla smaskiga sockertopp.

Ordning och reda.

I ett gammalt hus som inte fick innehålla någon elektricitet satt barnen med benen i kors på golvet och målade kalligrafi.

Och efter besöket på skolan och mina små försök att sno med mig min nya vän gick vi en runda på Insadong och alla Sweorna inhandlade sjalar i olika färger. När klockan slog tolv gick vi till en underbar restaurang som serverade tre små rätter före huvudrätten som var sallad och någon grötliknande röra och en toast (säger vi fast det inte alls var det, men jag har tyvärr glömt). Till huvudrätt fick vi kyckling med nudlar eller bibimbap eller Seafood. Jag valde kyckling och det blev mina smaklökar glada för. Fantastiskt gott! Jag ska försöka att komma ihåg var det låg, en sidogatan till huvudgatan med marknaden i Insadong.

Eftersom kaffe aldrig har lyckats lura in mig i sitt beroende så fick jag en söt risdryck istället. Inte tokigt alls faktiskt.

God morgon.

2007-05-04T13:22:00.000+09:00

Dagen börjades med frukost till min kära pojkvän. Jag har lärt mig att frukost bara uppskattas om den serveras sparsamt, alltså inte varje dag utan mer varannan vecka.

En jogging-runda i bergen mellan gravarna och en dusch och lite left-overs i magen. Nu mår jag som en prinsessa. Hoppas att det håller i sig till efter storstädningen innan mamma och Lasse anländer imorgon.

Tiden springer så fort framför mig och jag känner att jag inte har kondis att komma ikapp. Men det brukar ju ordna sig eller hur?

Seoul tower.

2007-05-03T20:57:00.000+09:00

En dimmig dag i Mars vandrade jag och Larissa från Itaewon hela vägen upp för berget som var kantat av höstträd som senare skulle bli gröna och rosa.

Larissa ringde mig innan och berättade att det fanns en källa med vatten som var bra för hälsan, så det var viktigt att jag tog med mig en tom vattenflaska. Det var mysigt att vandra och så fort solen stod på så blossade kinderna och i skuggan var det kallt och jackan åkte upp och ner ur ryggsäcken.

Utsikten var bättre när jag och Carl och hans mamma och bror åkte linbana dit några veckor senare och då var jag faktiskt uppe i tornet också och fick se hela panorama vyn under min nästipp. Men jag rekommenderar att gå, det var fint och bra för flåset.

Agnes.

2007-05-03T20:46:00.000+09:00

Har jag inte den mest underbara systerdotter så säg! Blinkeblink!

Scandinavian Club. Och grattis Gustav.

2007-05-03T20:19:00.000+09:00

Okej det är den 3:e maj nu och en blogg är en färskvara som inte tål att lämnas i solen då och då. Så här får ni lite halvljummet valborgsfirande på Scandinavian Club i Seoul. Det var ganska tacky inrett med neongröna servetter vikta till små hattar och smörgåsbordet var hälften koreanskt och hälften skandinaviskt med lite inslag från japan. Gravad lax och rödbetssallad och stekt sill och kallskuret och brunsås, suchi och kimbap och ris. Så gott, så gott och massa svenska tungor, med och utan rullande R, och några kanadensare och koreaner och annat smått och gott. Jag förälskade mig i en kanadensare som hette Colette och gjorde barnprogram på tv. Hon hade varit i Seoul i två år och hade en urtjusig ros knuten runt halsen.

Vi blandade soju och svenska nubbevisor i våra halsar och sköljde ner med öl och ljuvlig glass till efterrätt. Sen sjöng vi födelsedagssånger på alla språk vi kunde för Gustav som fyllde 27 år och var värd för tillställningen. Med den stora kniven som stod på bordet i ett ställ, som mest såg ut som ett svärd klöv Gustav tårtan och blåste ut ljusen. Han log lite snett och kakan smakade mest smör och kaffe, fastnade inte alls på min läpp.

En kypare berättade för mig att restaurangen funnits i 49 år och låg i anslutning till sjukhuset som en gång efter kriget varit skandinaviskt. Först som en båt utanför Pusan men sedan som ett regelrätt sjukhus och koreaner skickades på kurs till Sverige för att anamma vår kultur. Han sprang iväg och hämtade en broschyr som var tio år gammal, sa han stolt. Den glömde jag vid bordet när jag gick.

Vill ni avnjuta en så nära svensk måltid man kan komma här i Seoul (dock utan köttbullar och janssons) åk till Dongdaemun, exit 13 och gå till höger så ligger restaurangen inne på sjukhusområdet. Smaklig spis.

The end.

2007-05-02T22:59:00.000+09:00

Oj, vad jag har blivit dålig på att uppdatera bloggen. Vad som en gång var 123 inlägg i januari är numera bara 39 i april. Jag antar att jag kan skylla på att jag varit i japan, haft mycket att göra, utvecklat mitt sociala liv. Och herregud! jag åker snart hem! Vad ska det bli av mig då? Jag har ätit av sötman att göra precis vad jag vill och det känns nästan som om jag kommer att dö efter detta. Att jag måste göra allt nu, ta tillvara på varje sekund, innan det är slut, slutet.

Naturligtvis är det inte så, jag har några hjärnceller kvar, simmandes innanför pannbenet som sojon inte kommit åt, så jag vet att det finns en fortsättning. Men ändå... Så ledsamt.. på något sätt...

Sweet 27.

2007-05-01T15:05:00.000+09:00

Klockan 23.32 stapplade jag in genom dörren igår, blöt av regnet med en solros och lite glasspraliner framsträckta i händerna.
"Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år."
Jag vet att det var 28 minuter för tidigt men jag hade ingen lust att sitta i trapphuset och invänta det stora ögonblicket.

I morse gick jag upp innan klockan åtta för jag vet att C vaknar tidigt. Jag gjorde iordning frukost med melon, lökbröd och ost, ägg, mjölkchoklad och jag skrev "I love you, Mr Loodberg" på ett papper som jag sedan vek ihop till ett flygplan och störtlandade det i ostsmörgåsen. Ett doftljus tändes på gasspisen med mitt liv som insats och än en gång ljöd grattissången i vår lägenhet.

Han blev glad och han fick den pussen som han önskat sig och ett par neonblå kalsonger med blommor på, korta strumpor och en slips. Kanske inte de mest kreativa presenterna, men ändå. Till ikväll har jag köpt biljetter till Spindelmannen 3 och C har beställt hemlagad pizza.

Building 63.

2007-04-30T11:46:00.000+09:00

Jag har inte varit uppe i det, det högsta huset i Seoul med 63 våningar, men jag har stått såhär nära och förhoppningsvis ska jag åka upp där inom en snar framtid! Kanske när min mamma och Lasse är här.

Teaching is hard work...

2007-04-30T11:45:00.000+09:00

... so they say.

Min kompis Morgan jobbar som engelsklärare här i Korea och det är ett måste att se hennes ungars teckningar :).

Inspelningsplats: The Host.

2007-04-30T11:38:00.000+09:00

Det var här som filmen "The Host" spelades in. Känner ni igen er? Odjuret hängde från bron och den efterblivne hjälten jobbade i den lilla kiosken som jag inte fick lov att ta kort på!

Hi Seoul Festival.

2007-04-30T11:24:00.000+09:00

Då var det festival då. Vi åkte till Yeouido, även kallad Koreas Manhattan eftersom det är en ö, och där skulle det vara flygande önskningar och mat och en parad med båtar på kvällen och olika uppträdande. Vi stannade inte så länge och festivalen var inte så imponerande men det var god mat och billig öl och lagom med folk så jag är nöjd ändå.

Jag vill använda alla färgerna på paletten mamma!

Jag är riktigt nöjd att jag lyckades fånga den här godbiten på bild.

Man skrev sina önskningar på lappar i olika färger, sen hängdes de upp såhär fint och om man kan koreanska så kan man gå runt och tjuvläsa.

Volvo.

2007-04-30T10:59:00.000+09:00

"I like Swedish car. My wife drives Swedish car as well. I work with French people and Germany people so I have to drive neutral car."

Det var nog Mr Hoon Lims kärlek till Svenska Volvo, och speciellt hans XC90 som han körde med vana rörelser, som fick honom till att bjuda hem oss den kvällen på Pactoly Woldo. Bilen var stor och luktade fortfarande ny när han hämtade oss. Han berättade om sin firma och om Abba och vi lyssnade nyfiket. En härlig kittlande känsla i magen att bli bortbjuden på middag till ett koreanskt par.

Det var en ganska lång bilresa och vi möttes av en vacker fru i dörren och en introduktion av henne från Mr Lim om hennes friska vinvanor. Han sa att hon var smart och arbetade mindre och fick mer i lön. Deras hem var större än vårt men inte speciellt imponerande och ganska osmakligt inrett, men bordet var uppdukat med King Crab och Bulgogi och Kimchi och bröd och ost och det var så gott, och vi åt och sen fick vi frukt och han visade oss sin vinsamling. Och sen sin whiskeysamling som han förvarade i sänggaveln i sovrummet, och när Carl berättade om vårt midsommarfirande och snaps så bjöd han på tysk snaps som smakade medicin och var "good for your health."

Efter ett tag med ofantliga påfyllningar av det ena dyra vinet efter det andra, och 200 dollars whiskey och tal om deras ranch på New Zealand så gick Mr Lims ögon bokstavligen i kors och han hade svårt att hälla rätt i glaset och fyllde på whiskey i Calles vinglas och så försvann han en stund och kom tillbaka och sa att han beställt en taxi till oss. Han ville inte köra och det var vi glada för. Vi ska förhoppningsvis träffa dem igen den 9:e juni.

The great mountains.

2007-04-30T10:43:00.000+09:00

Hank och hans koreanska kollega.

The international hiking club. Det var tur att jag och Morgan träffade Hank på tunnelbanan. Tur att vi inte klassade honom som en tokig korean med saliv konstant i mungiporna och små bubblor på tänderna när han pratade. Tur att vi till slut anmälde oss och tog den långa buss och tågresan med linje 1 till Hoeryong station, exit 1. Sen var det bara några minuters promenad till Mount Sapae som ligger i Bukhansan National Park.

Det var stekande hett och svettigt och med oss fanns vandrare från Kanada, Korea, Ryssland och Frankrike, och så vi svenskar förstås. De var snälla, lätta att prata med och Hank var tokig men snäll ändå. Jag och Calle hann inte gå hela vandringen för vi hade middagsplaner och var tvugna att avvika tidigare. Vi skulle bli hämtade av Volvo-mannen.

Back to the seventies.

2007-04-30T10:24:00.000+09:00

Så med varsin öl i handen satt vi i blomstrande soffor med väggarna täckta av affischer av Abba och the Beatles. Från de olika grupperna med tanter och farbröder hördes glädjetjut och de ställde sig en efter en upp och dansade i takt med musiken, och när en blek korean satte sig vid pianot och pratade på koreanska och efter att ha frågat oss "where are you from" satte igång att klinka på tangenterna med hes stämma, så fanns det inget som stoppade de annars så trötta benen. De sprang mot dansgolvet. Jag och Calle satt kvar en stund och tittade på den stora gitarren i taket och de blinkande ljusen och de wobblande underarmarna, undrade om vi skulle bli likadana när vi blev äldre. Sen halsade vi ölen och gick.

Tjejsnack.

2007-04-30T10:13:00.000+09:00

Vårt allas favoritsamtal är ju våra kära män. Det finns så mycket att diskutera, så många detaljer att jämför och förundras över. Speciellt det här med att koreanska föräldrar inte vill att deras barn ska gifta sig med utlänningar är totalt beyond me. Jag frågade två av mina väninnor om saken och de förklarade att Sydkorea har blivit ett enat land genom alla krig och misstänksamt mot främlingar och vill därför behålla sitt blod "rent." Och föräldrars åsikter är viktiga i Sydkorea, min mammas åsikt är viktig för mig, men inte så viktig att hon skulle få bestämma vem jag ska gifta mig med.

Och en annan sak. Killen måste vara äldre än tjejen. Alla koreanska flickor fnissar lätt hysteriskt när jag säger att Carl är yngre än mig. Och att inte gifta sig är otänkbart, det är något man bara gör. Och när man kommer upp i 30 års åldern är det vanligt att man kanske bara känner varandra i tre månader innan man knyter ihop knuten. Ibland till och med mindre. Att vara lärare i Korea är ett väldigt bra yrke för kvinnor och att föda pojkar ännu bättre förstås, men det har jag sagt förut.

Hej hej, hallå!

2007-04-30T09:42:00.000+09:00

Har ni saknat mig? Jag hoppas det!

Det har varit turbulent i huvudet och händelserna har tagit varandra i hand och dansat ringdans runt mig, likt en julgran eller midsommarstång i sommarsolen. Japp, för svensk sommarvärme har vi haft i minst en vecka nu. Puh, vad härligt med svettiga armhålor och sura strumpor.

Jag har deltagit i tjejsnack över en pizza med sötpotatis inbakat i kanterna, vandrat i bergen med Seoul International Hiking Club, blivit bjuden på King Crab i ett äkta koreanskt hushåll, varit på bio och förstått att om solen slocknar så kan man tända den igen, jag har varit på 60-tals klubb där gamlingar rockade loss till falsksjungande musiker och det enda vi kunde beställa var öl och kaffe, och upptäckt den härligt puttrande festivalen i Seoul som varar hela veckan ut.

Stay tuned för snart kommer bildbevis.

Blå, blå himlar och vatten!

2007-04-26T12:36:00.000+09:00

Igår var vi på Raw med de övriga svenskarna från tat. Jag fick beröm för mina nyinköpta sneakers från Kyoto och jag drack "blue sky" på baren efteråt, genom ett sugrör från ett snapsglas med klumpar flytande i neonblå vätska och eld flammande från alkoholångorna. Jag fick dricka snabbt så att det randiga sugröret inte skulle smälta och det brände i halsen och alla runt mig skrek "drick, drick." Och jag drack tills det var slut och hostningarna tårade mina ögon och jag väste fram att jag ville ha en öl att skölja ner brännan med. När ölen svalkat min strupe sluddrade talet en aning, men livet kändes en uns bättre än tre sekunder innan. Hampus var där, han är också bra, för själen och smilgroparna och han kallade Carl för "din sambo" när han ringde mig kvällen innan och ville prata med honom. Det kändes vuxet. Inte för att jag inte känner mig vuxen, jag älskar att vara vuxen. Att kunna äta godis på morgonen och sticka iväg någonstans utan att behöva meddela någon annan, säga upp mig från jobbet, flytta eller slå i sönder mina ägodelar, vara vaken hela natten eller hoppa i sängen så mycket jag vill. Spendera alla mina pengar på kläder eller alkohol och äta nudlar de sista dagarna i månaden. Så skönt att inte ha någon som säger till mig vad jag ska göra. Vuxenhet is da shit!

Dagens ilandsproblem.

2007-04-26T11:24:00.000+09:00

Det verkar inte som om man putsar fönster i Korea, eller så gör man det väldigt sällan. Det är synd för alla höghus har stora fönster från golv till tak och man vill att den krispiga solen ska oförstört flöda in i lägenheten. Då undrar ni säkert varför jag inte själv tvättar dem (så som ni har undrat varför jag inte bakar mitt eget rågbröd med det grova mjölet som inte existerar här). Jag kan skjuta en fönsterdel till sidan och vi bor på 13:e våningen och det finns inte en chans i världen att jag ska kunna luta mig över räcket och komma åt utsidan av glasrutan utan att falla för frestelsen att hoppa. De där små impulserna som vill kasta mig framför tåg eller få mig att köra in i lastbilar på motorvägen.

Så våra rutor är täckta av ett tjockt lager smuts och jag har aldrig sett en fönsterputsare i arbete i Korea. I Japan däremot fanns de överallt, svingade sig utan problem i liner med hink och skrapa fastsatta i bältet.

Får jag chans på dig?

2007-04-26T10:07:00.000+09:00

Åh åhå åhhh, min svenska tjejkompis har träffat en korean!! Detta är ögonblicket jag har väntat på. Vi satt på ett fik och hon berättade att de pluggat ihop ett tag och helt plötsligt så poppade frågan upp "Do you want to be my girlfriend?" och hon svarade "yes, why not." Och så var de ihop. Som när man gick i femman och frågade chans på varandra eller skickade lappar genom sin kompis för man vågade inte själv ge den till den söta personen ens hjärta klappade för. Åhhh, vad spännande. Jag fick se en bild på honom och han var söt. Och hon hade träffat hans föräldrar och de gillade henne inte speciellt mycket och han hade två systrar med barn och den ena hade två döttrar och vid middagsbordet hade pojkvännens pappa sagt att hon var tvungen att skaffa ett tredje barn och hoppas att det skulle bli en pojke. Jag frågade om de pussats och det hade de, men jag glömde bort och fråga om det var annorlunda jämfört med svenska män.

Min tjejkompis sa att det är speciellt att dejta en koreansk kille. Det är helt andra regler och traditioner och han jobbade varje dag från klockan nio på morgonen till sent på kvällen, så de hade inte så mycket tid att träffas. Och i korea gifter man sig efter några månader för att slippa bo hemma, vilket är det naturliga att göra innan man sagt ja i kyrkan. Nu hade de ett uppehåll eftersom de hade svårt med kommunikationen men hon verkade inte så ledsen för det, för runt knuten står Sverige och sjunger lovsånger till henne.

Det är ytterst ovanligt att koreanska män har västerländska flickvänner, och om de har det så är det bara för en stund i väntan på att den rätta koreanska flickvännen ska trilla in i leken och den riktiga frågan ska poppas. Familjen ska nicka sitt godkännande och riset ska trilla över dem båda i alla deras lyckliga dagar.

Däremot är det vanligare med västerländska män och koreanska tjejer, jag antar att de gillar män som gråter och står framför spisen och jobbar endast åtta timmar om dagen och ropar "hej älskling" när de kommer innanför dörren.

Adoption.

2007-04-25T08:18:00.000+09:00

Efter krigen i Sydkorea var det väldigt vanligt med adoptioner härifrån vilket inte är så konstigt. Men idag när Sydkorea är ett välmående, växande iland med prunkande ekonomi och en stark valuta, så är det fortfarande Sveriges andra största givarland att hämta hem adoptionsbarn ifrån. Det har varit skamfullt i Sydkorea att behålla sitt barn om man är ensamstående mamma.

Men en ändring börjar att ske och regeringen har utlyst en nedskärning med 10% per år. Det innebär att de 100 barn som årligen adopteras bort till Sverige ska minskas till 90. Samtidigt ska man även satsa på den inhemska adoptionen, vilken tidigare varit begränsad då många familjer ser det som ett misslyckande att inte kunna föra vidare det egna blodet. Men gamla attityder börjar förändras och nyligen har reglerna för inhemsk adoption luckrats upp. Det är till exempel tillåtet även för ensamstående koreaner att adoptera.

Är detta bra eller dåligt? Kommer fler barn att hamna på barnhem eller är det ett steg i rätt riktning och glädjande att Sydkorea i framtiden vill ta ett större ansvar för sina barn?

Läs mer.

Åhh, är ni ihop?

2007-04-24T17:04:00.000+09:00

Mmm, vi delar på maten och sover i samma säng. Det enda som fattas för att göra oss till ett godtagbart par här i Korea är att vi gifter oss och skaffar likadana kläder och synkroniserar våra kalendrar efter varandra.

Avancerad toaletteknik.

2007-04-24T16:48:00.000+09:00

Det renaste landet i världen där människor ligger på golvet i tunnelbanan och rengör golvet skinande blankt med borstar och maskiner. Där alla hostel och hotell delar ut tandborstar och tandkräm och shampo så att vi kan tvätta våra smutsiga kroppar rena, där alla restauranger erbjuder varma våta handdukar innan maten serveras. Det är här toaletterna är av en annan tid, i framtiden, med sprut i häcken och torkande varmluft och fågelkvitter och rosendoft.

Måndag.

2007-04-23T22:01:00.000+09:00

Idag har solen lyst över Sydkorea och jag hann knappt utanför dörren innan den gick ner vid halv sju-tiden på kvällen. Det har varit en seg dag. Pratade med Sverige om eventuella frilansjobb och funderade lite över framtiden men hamnade istället framför en film med Van Diesel som barnvakt. Hehe... den slutade tårdrypande vackert med att han berättade om sin pappa som skickat honom till militärskola och han stannade i den lilla byn och kysste den vackra skolfröken.

Jag och C hade ett kärt återbesök med "Pactoly wöldo." Stället som mitt liv spinner runt och som markerar min tillvaro på kartan och som vi tills för en månad sen åt på flera gånger i veckan. Jag tror att de söta paret har saknat oss för vi har aldrig fått så mycket smårätter och aldrig någonsin en yakult (söt drickyoghurt) till efterrätt.

Mitt i steget över tröskeln ropade en korean efter oss den enda frasen som hela asien tycks kunna på det engelska språket "where are you from?" och Calle svarade och till vår förvåning kunde hans tunga rulla det exotiska språket riktigt bra. "I drive swedish car, volvo." Han höll upp armarna framför sig och vred på låtsasratten i sina händer. "My wife drive volvo too. Good car, big." Och så blev vi bjudna på middag, han skulle hämta oss i sin volvo på lördag eller så var det nästa lördag, jag vet inte.

Nytt blod i ådrorna.

2007-04-22T19:55:00.000+09:00

Heter du Karl och jobbar på TAT i Malmö så kommer du med största sannolikhet sluta dina dagar i Sydkorea. Det är med särklass det absolut vanligaste namnet på svenskar här nere, och speciellt då på TAT-kontoret.

Så Karl med sin Charlotta är numera bosatta inom landets gränser. De var mycket trevliga och organiserade. På de fem dagarna de vistats här har de nästan hunnit med vad vi hunnit på tre månader. De har lärt sig koreanska, skaffat koreanska vänner, haft inflyttningsfest, flyttat alla sina tillhörigheter hit från Sverige och gått med i SWEA, jag har redan fått en ny uppdaterad lista med namn och adress. Shit, jag var tvungen att hålla upp min Carls visitkort för tullen eftersom jag inte vet var jag bor förutom att det finns ett hus i närheten som heter "Pactoly Woldo" som jag säger till taxichauffören när jag vill hem.

Inflyttningsfesten igår innehöll mycket öl och konstiga snacks och jag älskade dem för att de tagit med Ahlgrens bilar till kalaset. Det är kul med nya influenser och människor med andra bakgrunder att utforska. Mitt huvud snurrade fort och efter att klockan slagit sent så var det bara jag som ville ut och dansa.

Love hurts.

2007-04-22T19:35:00.000+09:00

I fredags kom jag som sagt hem till Sydkorea. Jag hoppade på rätt tåg till flygplatsen men hoppade av på fel station och kände mig förvirrad och borta och klockan tickade så fort på min arm. Men jag hann och japanen vid incheckningen hittade till slut min bokning och han sa att jag var tvungen att prata med någon, jag förstod inte vem men följde hans finger till passkontroll och genomgång av mina väskor och obligatoriska avtagningen av skorna eftersom jag åkte med ett amerikanskt bolag.

Jag såg dubbelt av trötthet efter två bussresor genom ett nattsvart japan och ville bara komma på planet och luta det tunga bowlingklot jag hade på mina axlar mot något mjukt. "You have been upgraded to business class" sa en späd röst någonstans och jag stapplade ombord på planet. Jag kunde ha mina ben sträckta rakt ut i skinnfåtöljen utan att nudda stolen framför mig och jag hade tv i armstödet och jag fick apelsinjuice och champagne och såna konstiga saker man har för ögonen för att det ska bli alldeles svart, och öronproppar och bentolåda med rödvin och jag kunde fälla sätet till liggande och kura ihop mig under en filt och någon frågade om jag önskade något annat och jag kunde inte komma på något för jag hade redan fått chokladkaka med chokladglasyr och färsk frukt.

Det var konstigt att sitta på en flygbuss bredvid en buddist som hade en värstingklocka på handleden och feta sneakers. Han osade inte inre lugn utan gick oroligt runt i bussen och grymtade medan han knycklade ihop ögonbrynen. Jag somnade igen av bussens skumpande och husen utanför rutan som såg likadana ut, vaknade av att någon skrek "Homplus, we are at Homeplus. I said that we wanted to go off there." Och jag gick också av för det är närmare hem. Det trodde jag innan jag insåg att jag inte visste var jag var, och att Homeplus inte såg ut som när jag åkte, jag var vilse i en stad med fler än ett Homeplus.

En taxi till hemma (ja, hemma) och C mötte mig med öppna armar och choklad på kudden och det gjorde nästan ont i magen så mycket jag tyckte om honom just då.

Bye bye love.

2007-04-21T11:58:00.000+09:00

Det var inte kärlek vid första ögonblicket, men när solen stod på och glänste på de söta gathusen som kantade vägarna och templena avlöste varandra det ena finare än det andra och små välvårdade trädgårdar lyste nästan konstgjort neongrönt, så var jag nog ändå lite kär i kyoto.

Kyoto, den handikappsanpassade lilla byn där allt låter. På stationen så får man lätt huvudvärk av plingandet till hjälp för alla blinda att hitta dit. Övergångsställena spelar olika melodier när du ska gå över eller stanna och i alla parker piper det vid alla toaletter och behöver jag understryka att det finns många toaletter överallt i Japan, i folkmun kallat toaletternas mecka. Sitserna är uppvärmda och du kan få både vattensprut och massage i arslet. Blås och fågelkvitter eller spolljud om du vill utföra nummer två. Och för att dölja lukten finns det en knapp med "extrem refresher."

Nu är jag hemma i Sydkorea igen, jag är full av intryck och inspirerad till bristningsgränsen som en stekt korv redo att spricka i stekpannan. Så glad att jag fått uppleva Tokyo, men samtidigt ledsen för att jag aldrig kommer att uppskatta svensk sushi igen.

Lugnet i Kyoto.

2007-04-19T11:33:00.000+09:00

Det finns ett slott som heter Nijo i Kyoto som har sjungande naktergalsgolv som later fantastisk nar en hel skolklass med japaner i samma uniformer gar pa det. Som faglar i skogen som ska vacka shogunsen nar de far ovantat besok. Vilket harligt satt att bli vackt pa. Och sen oppna ogonen och motas av Kano skolans vackra malningar och snidade verk som slapper in solens stralar. Golvets adror var upphojda av alla bara fotter som nott pa dem. Det smattrade pa taket av regnet och jag fick ga ganska snabbt for att hinna ga igenom slottet innan det stangde for omvarlden inom tio minuter. Regn och vata gympaskor som slapper in vatten till frusna tar. Nar det inte finns nagot genomskinligt paraply att sno kan man sitta pa McDonalds och tanka pa att det ar sommarsol i Svealand.

Med en lapp i handen over barer i Kyoto gick vi glada i hagen ut for att socialisera med japanerna. Vi vandrade upp i slitna trappor, drack ol pa en odslig rockklubb dar bartendern satte spritflaskorna i milimeter ordning for att ha nagonting att gora. De spelade "the clash" och jag rokte for att ha nagot att underhalla fingrarna med. Bar efter bar med en leende bartender som valkomnade vart avbrott och verkade tycka att det var skont med lite sallskap. I en bar foljde den enda kunden oss till ett biljardhak. Vi gick genom regnet och forsokte sa gott vi kunde prata med hander och leende. Dar stannade vi och Jenny vann over oss andra och jag ar fortfarande en dalig forlorare och olglasen var fina och tunga och i olika farger sa det var latt att halla reda pa vem som var vems.

Nattbuss till Kyoto.

2007-04-18T19:42:00.000+09:00

En bussresa fran helvete, och en morgon jag helst skulle vilja vara utan. Mitt forsta ogonblick med Kyoto var langt ifran vackert. Min kropp var stelfrusen, min nacke klagade pa sovstallningen och somnbristen dunkade i huvudet. Inte ens ett hett bad fick mina mungipor att vanda sig uppat. Regn och regn och varuhus med inga pengar att handla for, det enda som holl mig uppe var hotellbokningen, den ljuva sangen. Vi drog runt i cirklar och invantade incheckningen, och ingen chokladkaka i varlden skulle kunna ersatta njutningen att glida in i kimonon, krypa in under tacket och sluta ogonen. Somn i timmar tills det var morkt ute, men anda regn och doda gator.

Vi stravade efter pommes och kott, men hittade en gedigen japansk restaurang dar man satt pa golvet och maten var inte som vi forvantade oss men god anda. Nar strupen skriker efter lite alkohol for att mjuka upp trotta lemmar ar det inte tomma gator och regn man vill at. Porrklubbar och prostituerade och sallskapsdamer och geishor. Till slut hittade vi en klubb i en kallare som stannat i femntiotalet och hade dov belysning och snall personal. Dar stannade vi och drack drinkar sa lange vi ville och hoppade sen in i forsta basta taxi med en skylt pa taket i form av ett lysande hjarta med initialerna MK, Mirabelle hjarta Karl.

Lost in translation.

2007-04-16T17:50:00.000+09:00

Oj, hur kan en hjarna glomma nagot sa viktigt som att vi satt bland molnen likt en vacker Scarlet Johansen och tittade ut over vyerna fran Park Hyat Hotell? Det var vackert med ljusen och man fick halla for nasan och tryckutjamna i hissen upp. Det var pa 53:e vaningen och lyxigt sa jag kande mig som en inkraktare, som om jag at av kakan som var bakad med karlek till sjalvaste kungen.

Hogt i tak och massage i toalettsitsen, servitriserna var kladda i svart och skrattade sakert inombords till var barnsliga entusiasm. Vi smuttade pa vara dyra drink och slok alla sma skalar med snacks tills himmelen borjade morkna och det var dags att betala for att fa andas atmosfaren. Vi nallade pa tva minuter och jag passade pa att hyperventilera en aning, sen gick vi...

.. till ett hal i vaggen. En liten krog med bara en bar med tio personer pa rad inklamda pa en minimal yta. Det var tygskynken mellan oss och granden utanfor och gubben sa "kawaii" till Mats flera ganger, han tyckte att han var snygg. Trolltricks och varm sake fick igang vara hjartan som stannat av forundran over den underskona utsikten. God mat och.. suck.. Japan i mitt hjarta, har vill jag bo!

luxurious.

2007-04-16T10:17:00.000+09:00

Manga mjuka kuddar som man kunde bulla upp bakom ryggen och sitta upp. Ingen choklad men kaffegodis pa kudden. En skon bakgrundsmusik sovande for hjarnan och ett varmt bad med citrusessence. C fick uppgraderat till ett dubbelrum med tva sangar och en schaslong och kontor och lenande hudkram. Jag plankade. En stunds hoppande pa de rosa molnen. C insisterade att vi skulle sova i samma sang for annars kunde staderskan tjalla nar det fanns tva obaddade sangar.

Frukosten var dyr men kornen i brodet gjorde det hela vart varenda krona. I hotellobbyn tog jag ett kort pa den tropiska utsikten och min C i kavaj, han kanns sa langt ifran mig nar han ska jobba och ha seriosa moten.

Inatt tar jag och Jenny och Mats nattbussen till Kyoto utan att ha nagonstans att sova. Live the dream.